Förena lokal identitet och global öppenhet via starka regioner

GP: s Alice Teodorescu sätter fingret på ett intressant fenomen. Den svenska debatten om invandring har en tendens att vara så korrekt att den nästan förkastar och förnekar svenska traditioner. Vi vill vara så öppna att vi missar att öppenhet förutsätter aktiv handling i vardagen. Vi vill vara så internationella att vi nästan städar undan varje fras som luktar svensk eller nordisk. När en av delfinalerna under melodifestivalen försöker sig på tricket att ändra i nationalsången, så att vi sjunger ”jorden”, istället för Norden tror jag att internationalister gör sig själv en stor otjänst. Debatten handlar knappast om vilken plats vi vill dö på, utan om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor, oavsett ursprung.

Alice Teodorescu kritiserar, helt berättigat
det svenska självföraktet. Det finns traditioner och
värden som bygger ett gott samhälle och som ytterst
handlar om demokrati. Dessa värden ska användas för att
förbättra integrationen, istället för att föraktas, menar hon.

En flykting som kommer till Sverige riskerar att bli chockad över att invånarna tenderar att förneka sitt eget ursprung. Jag tror det beror på att det typiskt svenska eller rättare sagt den svenska ekonomiska utvecklingen har varit ganska extrem och dessutom kastat oss mellan två ytterligheter på ganska kort tid. Det gör oss förvirrade i en tid med svagt politiskt ledarskap.

PRIVAT ÄGANDERÄTT
Inget land i Europa har haft så stor andel självägande bönder som Sverige. Här i Västsverige var vi dessutom extrema i förhållande till övriga Sverige. Småbrukare som alla ägde sina egna jordplättar och som tog privat ansvar för både sådden och skörden präglar vårt samhälle också idag, trots att de flesta bönder för länge sedan packat ihop. Den privata äganderätten står i fokus för samhällsutvecklingen och är en nedärvd ådra som genomsyrar vårt tankesätt också idag. Det synsättet har tjänat Sverige väl.

Entreprenörer och egenföretagare med ett småfolkskapitalistiskt synsätt och fokus på eget ansvar har drivit Sverige framåt. Samtidigt förutsatt entreprenörskapet ett solidariskt ansvar för byns invånare och en någorlunda väl fungerande lokal demokrati. Den självägande bonden åt middag vid samma köksbord som drängen och pigan. Bonden bestämde över sin jord och sitt kapital samtidigt som denna makt förutsatte lyhördhet och respekt för arbetskraften. Det genuint svenska, i meningen det svenska bondesamhällets utvecklingskraft, förutsatte stor frihet och individuellt ansvar för produktionsfaktorerna jorden och kapitalet. För den tredje produktionsfaktorn; människan eller arbetskraften, formades ett delvis annat synsätt. Mellan barn och äldre eller mellan grannar inom byn utvecklades en ömsesidighet där omtanke och hjälpsamhet var självklart. Den frie bonden var beroende av en lokal gemenskap där alla hjälptes åt. Överdrivet stora inkomstklyftor eller betongförorternas anonyma boendemiljöer var otänkbara eftersom de försvårade utveckling.

När Sverige kastade loss från bondesamhället och övergick i ett industrisamhälle gick processen fortare än i något annat land. Kanske berodde utvecklingen på bondesamhällets stagnation och relativa oförmåga att modernisera sig. Kanske var det socialistiska värderingar och industrisamhällets överlägsna produktionsmetoder som trängde ut samhällsfundament som lokal gemenskap och privat initiativkraft. Få industriländer lyckades så väl som Sverige samtidigt som inget industriland urbaniserades så fort som Sverige. Vi kastade vissa värden överbord samtidigt som utvecklingen till världens rikast nation förutsatte att vi tog tillvara på just dessa värden.

LIVSMEDELSEXPORT VAR SPRÅNGBRÄDA
Utvecklingen i Sverige har alltid byggt på stor öppenhet mot omvärlden. Livsmedelsexporten var språngbrädan. Böndernas barn blev ingenjörer och läkare i ett modernt samhälle medan vi öppnade famnen för stor andel arbetskraftsinvandring som kunde fylla skiften på Volvo, SKF, Sandvik och ABB. Någonstans på vägen förlorade vi balansen och glömde bort att den framgångsrika industrinationen Sverige förutsatte lokal demokrati, stor andel småföretagande och en livsstil förankrad i den svenska myllan. Nu har vi en paradoxal debatt om att antingen tvätta bort det svenska eller att kossorna är vår största miljöbov. I själva verket bygger Sveriges välstånd både på kossorna och öppenheten, både på individualism och lokal demokrati, men det politiska ledarskapet har svårt att klara både och. Sverige vill gärna vara landet lagom, men är egentligen ett extremt land som kastat sig själv mellan ytterligheter genom historien.

Statsminister Stefan Löfven har ägnat helgen åt att försöka prata upp opinionssiffrorna för (s) genom att säga att han inte vill tillbaka till den situation vi hade i höstas och ”jag står upp för den svenska välfärden”. Socialdemokraterna är kanske det parti som mest förknippas med kampen mot fattigdom, men efter helgens uttalanden har det definitivt blivit tydligt att (s) eventuella fattigdomsbekämpning mestadels handlar om dem som för tillfället bor i Sverige. Om armod och elände finns någon annan stans i världen och några promille av dessa söker sig till Sverige så ska vi stänga gränsen och klamra oss fast vid den ”svenska modellen”.

I spalterna här i Västsverige fortsätter diskussionen om hur vi ska få fler invånare och en starkare västsvensk konkurrenskraft. Det är en diskussion som är det raka motsatta till Löfvens budskap. Jan Jörnmark utvecklar regelbundet den intressanta debatten om Göteborgs stads utveckling. Jag delar stora delar av hans analyser och de flesta slutsatser. Fast just nu drar han fel slutsatser, menar jag. Han säger att Västsverige är alltför glest befolkat för att kunna bära exempelvis Västlänken. Problemet är knappast Västlänken, utan istället den västsvenska regionens generella och särskilt Göteborgs oförmåga att växa.

MÄNNISKORS UPPBROTT DRIVER UTVECKLING
Vi behöver bli fler invånare, få hit mer investeringar och ökade satsningar som kan stärka den internationella konkurrenskraften. Göteborg behöver bli en tätare stad och Västsverige som helhet hållas samman för att stärka sin position i världen. Statsminister Stefan Löfvens tendenser att vilja stänga Sverige undergräver möjligheterna för exempelvis Göteborg att växa genom ökad öppenhet i världen. Göteborg har förvisso problem med integration, men stadens styrkor är samtidigt en stor närvaro av globala företag och internationella influenser. Att klamra sig fast vid en nationalstat som sjunger den svenska modellens lov riskerar att försvåra för regioner som vill öka tillväxten genom innovationer och öppenhet i en global värld.

 
När jag pluggade på Handelshögskolan i Göteborg, för övrigt på samma institution som Jan Jörnmark, lärde jag mig att det är människors uppbrott som ytterst skapar välstånd och utveckling. Vi läste kurser om exempelvis det fattiga människorna under Medeltiden, om hur städer som Florens, Venedig och Paris stärkte sin ställning genom att fattiga människor sökte sig dit, först för att de var just fattiga och lottlösa, sedan för att de hade en drivkraft att hitta försörjning, tvingade sig själva till att vara kreativa och vartefter medverkade de i en positiv spiral som gjorde att dessa städer växte till handelsplatser med beundransvärd stadsutveckling och så småningom också turistmagneter.

Jan Jörnmark skriver också att Göteborg började tappa mark redan under andra halvan av 1800-talet. Det stämmer. Samtidigt var Västsverige en region som ökade sin befolkning och sin utvecklingsförmåga snabbast i Sverige om vi studerar första halvan av 1800-talet. Västsverige går mer hand i hand med bondesamhällets uppgång och fall, eftersom andelen fria bönder var fler här än i övriga Sverige. Denna relativa gleshet är vår svaghet, men också vår styrka. Om en stor andel självägande bönder byggde Västsverige så finns det antagligen en nedärvd entreprenörsanda som vi kan bygga andra halvan av 2000-talet av. Denna svenska tradition är, som sagt, raka motsatsen till det budskap som Stefan Löfven basunerar ut. Tänk om en politiker hade försökt stoppa livsmedelsexport och ökad internationellt utbyte i slutet på 1700-talet ? Då hade aldrig Göteborg och Västsverige blivit en av Europas mest kunskapsintensiva regioner under slutet av 1900-talet.

GÖTEBORG BEHÖVER EN MATCH
Om Västsverige ska bli en region som tar tillvara sina enorma naturresurser och sin industriella erfarenhet och binder ihop dessa med idéer om en biobaserad ekonomi så måste nationella mallar läggas åt sidan och förutsättningar för regional dynamik skapas. Regional dynamik är inget självändamål. Men  nya regionala kraftcentra kan bara växa fram i samspel med sitt eget regionala omland. Sådana regionala kraftcentra måste vara tillräckligt starka för att hålla statens stuprörstänkande borta och istället utveckla verkligt självstyre. Omlandet måste vara tillräckligt stort för att kunna skapa ett inomregionalt växelspel. Om det optimala växelspelet mellan Göteborg och dess omland omfattar även Halland och Värmland får framtiden utvisa. Jag tror att Göteborg behöver en match, en regional politisk kraft som kan sätta sig över de gamla låsningar som präglar staden. Enda sättet att möta en stad i stagnation är att stadens omgivningar bestämmer sig för att leda moderniseringen från den samlade landsbygdens horisont. Precis som Västsverige gjorde på 1700-talet. Staden kommer aldrig, efter 150 års nedgång, att klara uppgiften inifrån.

Regionfrågan handlar knappast om vilket geografiskt avstånd som är optimalt mellan regionens sydspets och norra länsgräns. Regionfrågan handlar om strukturer som kan underlätta för en nytt sorts politiskt ledarskap, som är tillräckligt självständigt för att både stå emot statlig likriktning och sätta sig över lokal bypolitik. Ingen region kommer att lyckas utan ett starkt ledarskap. Josefina Syssner skrev i en avhandling för nästan tio år sedan att utvecklingen av en region ytterst beror på ledarskapet. Jag håller med!

Snart måste ledarskapet i Sverige formulera en syntes, som kan ta tillvara bondesamhällets djupt rotade värden med industrisamhällets moderniseringsförmåga, istället för att fortsätta att kasta oss mellan industrisamhällets avigsidor och den svenska landsbygdens utanförskap. Ett starkare regionalt självstyre kan vara en viktig pusselbit för att lyckas.

Misslyckas vi med att formulera en sådan syntes kommer polariseringen i Sverige att fortsätta och riskera att leda till, precis det som Alice Teodorescu befarar, försämrad integration, stagnation och relativ fattigdom.

Hårvård

Vad är egentligen den bästa hårvården, ska man välja parabenfritt eller sulfatfritt och funkar det? Man kan ha många frågor om hur man får till den bästa hårvården, just eftersom att håret ju är döda celler så är det många som tvekar på om det faktiskt gör någon skillnad att byta till ett dyrare schampo.
Som med allting så är även håret individuellt. Alla har olika förutsättningar och det finns kanske inga direkta mirakelkurer för att få ett tjockt, friskt och långt hår. 
Vanligtvis köper man kanske sitt schampo på ica, och ja, om du tycker det funkar så är det hårvården för dig. Du har kommit billigt undan! Vi övriga får leta i uppsjön av hårvård som marknaden erbjuder!

Är det viktigt att använda ett sulfatfritt, parabenfritt eller silikonfritt schampo? Återigen beror det på vilken hårtyp du har. Vissa gillar när det är silikoner i, för det omsluter håret och gör att det inte ser lika frissigt ut. Men samtidigt är det en fakead yta som kanske främst borde bearbetas på andra sätt. Sulfatet i schampo gör att det löddrar, vilket kan ge en renare känsla. Men det är inte nödvändigt. Om du vill ha ditt schampo fritt från kemikalier så ska du undvika parabener, sulfater och silikoner Men om det gör detsamma för dig kan du lika gärna köpa produkter innehållandes dessa ämnen.

Värmespray eller fönkräm är någonting som många glömmer. Det kan vara skillnaden mellan ett friskt hår och ett skadat hår. Om du fönar håret ofta måste du alltid ha fönkräm eller värmespray innan. Det skyddar håret från den värme håret utsätts för vid föning. Om du är en sådan som plattar eller lockar ditt hår, glöm då aldrig heller att använda någonting som skyddar det. Låt värmesprayen torka in och locka eller platta sedan försiktigt, så att håret inte går av.

En inpackning kan verkligen göra skillnad. Testa att ha inpackningen i torrt hår i flera timmar för att sedan skölja ut, det ger tydliga resultat och gör att ditt hår ser friskt och fräscht ut.

Det bästa tipset inom hårvård är nog att du inte ska tvätta ditt hår för ofta. Att tvätta håret sliter på det. Tvätta håret en till två gånger i veckan och om du tycker att håret börjar se fett ut så använder du torrschampo. Det spar både tid och ser till att ditt hår blir mindre slitet. En kombination alla är ute efter!

Arbete är grunden och omvandling är medlet

Min pappa böjer sig långsamt ner över sin äldre brors grav. Det är alltid svårt att hålla tal när en nära anhörig går bort. Min far har bestämt sig för att artikulera det mest väsentliga.

– Vi lärde oss att arbeta, David!, säger han helt kort med darrig röst samtidigt som blicken för ett ögonblick far ner i den djupa graven.

David föddes 1927 och pappa är född 1932. De bodde på en liten gård mellan Kungälv och Marstrand tillsammans med föräldrar samt en äldre bror och en yngre syster.

När min pappa berättar om sin uppväxt handlar det om arbete. Om att tända i spisen redan på småtimmarna varje dygn på året om. Det förutsätter att veden huggits och klyvts i rätt storlek dagarna innan. Möjligen fick de semester från vedhuggning och eldning i spisen på sommarhalvåret. Då skulle istället ängarna slås och torkas på hässjor för att sedan bärgas på hölass och lastas av i ladan. På våren skulle potatis sättas och på hösten plockades potatisskörden upp. Dessutom måste spannmålet bärgas under några intensiva veckor på sensommar och tidig höst.

Djuren stod inne i ladugården på vintern där de sköttes om med foder och vatten. Mocka skit i stia och stall var en given uppgift varje dag. På sommaren krävdas omsorg om djuren på ett annat sätt. Stängsel skulle sättas upp och gärdsgårdar läggas så att djuren betade av gräset och i övrigt höll sig på de egna ägorna. Det gällde att se till att de fick rent vatten i hagen varje dag hela sommaren. Det var säkert livskvalité att ta en promenad med några hinkar vatten på ängarna. Men lika ofta protesterade axlar och armar. Vattenkaren var ibland obeskrivligt tunga. Ja, det handlade om att mata djur i ottan och på kvällen varje dygn året runt. Arbetet utfördes med händerna och med hjälp av hästen som dragdjur i det allra yngsta arbetet.

Vi som är yngre kan knappast förstå. Jag tror inte ens att min mamma förstår. Hon är 11 år yngre än pappa och hon växte delvis upp med andra villkor. De som är födda på 20- och 30- talen som min pappa och hans syskon levde i en helt annan värld än de som är födda efter kriget och senare. Ofta tänker jag på de hundratals timmar av hårt fysiskt arbete som tidigare generationer lagt ner. Det är deras närmast ofattbara arbetsvillkor. Samtidigt är deras arbete grunden för det välstånd som vi efterkrigsbarn kunnat uppleva.

Den första traktorn svängde in på gården först på 50- talet. Då var pappa redan vuxen.
– Jag tog av mig kepsen och bugade, så stort var det, säger han.

Egentligen handlar allt om arbete. Det är tveklöst enda sättet att försörja sig. Om att arbeta själv eller att leva av någon annans arbete. Att göra allt med händerna eller investera i effektivisering och automatisering. Att arbeta och få ersättning som kan användas för mat, kläder, husrum och nöjen. Så är det också i modern tid. Ju mer arbetade timmar vi skrapar i hop, desto mer kan vi kosta på oss för egen del för privat konsumtion eller via skattsedeln till järnvägsräls, sjuksköterskelöner och undervisningslokaler. I vår tid glöms detta enkla faktum bort. Ligger på stranden i södra Spanien och konstaterar att fler än jag älskar ledigheten. Antingen har var och en själv arbetat ihop till allt längre semester. Eller också har vi sett till att andra investerat och satsat för att vi ska kunna vara lediga.

Vi har effektiviserat arbetet genom åren. Allt färre personer behövs i jordbruk och skogsbruk och allt färre jobbar i tillverkningsindustrin. Vi har sänkt arbetstiden, försett fabriker med robotar och annan teknik som kräver färre anställda. När traktorn svängde in på gården i mitt föräldrahem på 50- talet hade pappas båda äldre bröder redan gett sig av till andra företag och industrier som krävde kortare arbetstid och bättre betalt. Farfar dog och pappa var helt plötsligt ensam kvar på gården med farmor.

– Vi fixar det nog, resonerade pappa och hans mor. De kämpade vidare med ett arbete som alltfler ratade. De arbetade allt mer medan deras reallöner sjönk.

Den arbetskraft som friställts från jordbruk och skogsbruk, som blivit överflödiga i gruvor och tillverkningsindustrier kan pyssla med annat idag. De kan exempelvis designa inbjudningar till käcka konferenser om nya trender eller utveckla nya versioner av smartphones. Pappa och hans bror David lärde sig att arbeta i ett samhälle som inte finns längre. Det är skönt att ingen eller mycket få behöver arbeta så fysiskt hårt idag. Men jag har svårt att ta till mig att alla dessa subspecialiserade nischer inom tjänstesektorn kan bära upp ett välstånd på det sättet som fysiskt arbete i jord och skog, i fiske eller gruvdrift gjorde.

Den råvaruhantering som vi historiskt betraktats som arbete har liksom sopats under mattan. Nu ska vi försörja oss på att skapa kommunikationsplaner för apputveckling eller mediastrategier och varumärkesanalyser till nya versioner på varianter av snarlika konsumtionsvaror. Vi trendspanar medan vi äter specialdesignade donuts i en fikapaus i hypermoderna lokaler vars kvadratmeterpris motsvarar vad min pappa får ut i folkpension på ett kvartal. Antalet anställda som arbetar med mediastrategin för att lansera den nya varumärkesanalysen är fler än vad som krävdes för att bärga hela årets höskörd på gården där min pappa och hans bror David växte upp.

Pappa och David arbetade dygnet runt för en spottstyver och levererade livsmedel eller skogsråvara. Moderna traktorer och andra maskiner har gjort bondesamhället och industrisamhället effektivare. Men om arbetskraften friställs i primärproduktionen, rationaliseras bort i sekundärledet och istället flockas i försäljningsledets marknadsavdelning- vad händer då?!

Idag innehåller arbetet mer av tankearbete och mindre av fysiskt arbete, säger någon. Visst, men om allt fler arbetar med att bygga in smarta mervärden i våra produkter och allt färre jobbar med att hugga, gräva och leverera i basnäringarna riskerar vi till slut ett baktungt välstånd. Det verkliga mervärdet är inte längre ytterligare en kommunikatör på marknadsavdelningen på Gina Tricot utan borde istället vara att skicka nybyggare till Norrlands inland för att hugga skog och förädla cellulosa till den framtida modeindustrin. Det kommer kräva arbete av typen som min pappa och hans bror David åstadkom på 40- talet. Framtidens arbete innebär förstås moderna metoder och sunda arbetsvillkor, men jag tror att vi obönhörligen behöver gå mot ett samhälle där fler arbetar, dvs arbetar med händerna eller vid maskinerna. Mervärdena som vi skapar via hjärnan kan bara uppstå om tillräckligt många först gjort grovjobbet i jordbruket, i skogsbruket, i gruvan eller ombord på fiskebåten.

Om jag har rätt så kan man ju fråga sig när skiftet ska ske? När ska stålbadet komma som rationaliserar bort 70 procent på kommunikationsavdelningen och håller tillbaka varumärkesstrategerna? Än så länge står vi och stampar. Partierna tvekar, eftersom de också har övertalighet på informationsavdelningarna. Kjell-Olof Feldt skriver i en av sina böcker att kommunikatörerna har tagit över partierna. Jag tycker han har rätt. Partierna har blivit ett med media, istället för att bära fram tydliga uppdrag från medborgarna. Kanske sköter marknaden själv om strukturomvandlingen, men troligen skulle omvandlingen bli mindre smärtsam om det politiska ledarskapet tar initiativet. Vilka partier i vilka västerländska nationer kommer att ta befälet? Sverige har möjligheten. Om man vill.

© 2018 Kristina Jonang

Tema av Anders NorenUpp ↑