Tappat hoppet om badrummet?

Är du också en sådan som har tusen bollar i luften hela tiden? Någon som kämpar med att få ihop livspusslet. Springer mellan lämning på dagis och jobbet, hämtning, handling, matlagning. Ja, då är det inte så konstigt att du struntar helt och fullt i badrummet. Ingen klandrar dig. Är handfatet fyllt av gamla tandkrämsfläckar? Är hela spegeln smutsig av hårspray och torrschampo. Badrumsskåpet i en enda röra. Och för att inte prata om smutsfläckarna i badkaret. Luktar det inte lite udda också? Jo, visst gör det. Men badrummet kanske ändå fyller sin funktion och det är inte just det som man lägger mest märke till när man kommer hem till dig.

Känner du igen dig i beskrivningen? Att badrummet kanske bara pickar på dig, du har det i huvudet hela tiden att du faktiskt snart ska ta reda på det. Men så orkar du inte. Lösningen finns bara en Google sökning bort. Har du kanske hört talas om hemstädning Göteborg? När en professionell städare kommer hem till just dig och städar ditt hem när du är på jobbet eller någon annanstans. Låter inte det här som det perfekta upplägget – du slipper tänka på möglet som sprider sig som rosor över kakelväggarna och kan fokusera på det du tycker är viktigt och roligt. Och när du har fokuserat på det kommer du hem till ett skinande rent hem. Är det så att du inte tar tag i badrummet för att du helt enkelt inte vet hur man ska göra. Då är det ju bra med riktiga lokalvårdare som har erfarenhet och kunskap om hur man får bort den där fläcken, eller den där färgförändringen som faktiskt suttit där i åratal. Antingen så anlitar du bara någon för hemstädning under en gång, så du riktigt kan få till den där grundstädningen som vi ofta glömmer att göra själv. Eller så beställer du hemstädning en eller flera gånger i månaden. Allting är lätt att anpassa, och det finns en enorm valfrihet som är lämpad just för dig och din ekonomi och dina städbehov.

Så ta chansen att anställa en riktigt proffsig lokalvårdare så att du kan känna dig säker på att städningen sköter sig själv. Föreställ dig att du kommer hem och så är alla fläckar försvunna och du slipper gräla på din partner eller fundera på när du ska ha tid med detta. Det här är en lösning som passar alla!

Om en pedant globetrotter på Kristinadagen

Det sägs att hon alltid hängde sina kläder prydligt på en stol innan hon gick till sängs. Elsie var pedant redan från födseln, menar en del släktingar. Andra säger att hon blev pedant med åren, eftersom hon jobbade inom sjukvården. Med patienter som hade turbekolos och med krigsoffer under andra världskriget. Själv känner jag ingen som var så noggrann som Elsie. Röret som hörde till dammsugaren hade alltid en plastpåse runt öppningen. Det kunde nämligen finnas en dammtuss kvar i dammsugarröret efter städningen och för att minimera risken för att dammtussar spreds  i städskåpet skulle ett plasthölje dras över mynningen på dammsugarröret efter varje dammsugning.

Om man öppnade Elsies köksskåp och lyfte på en tallrik så låg det en servett där. Lyfte man på nästa tallrik låg det en servett där också. Risken för kantstötta tallrikar var mindre om man placerade en servett mellan varje tallrik. Förresten, så öppnade vi nästan aldrig Elsies porslinsskåp. Det vågade vi knappast. Tänk om något skulle gå sönder. En gång gjorde vi om hennes hall till en frisersalong- jag och ett par kusiner. Hallmöbeln fick vara frisörskans arbetsbänk och stolen i hallen satt vi på medan vi friserade oss framför hennes spegel. När Elsie fick se tilltaget upplöstes leken genast. Det kunde komma onödigt många hårstrån på hallgolvet om vi lekte hårfrisörska, poängterade Elsie samtidigt som hon demonstrativt ställde tillbaka hallmöbeln och stolen på sin bestämda plats.

Elsie var knappast den mest lekvänliga släktingen. Det fanns ingen plats för spontanlek iallafall. Men vi barn imponerades av hela hennes stil. Hon bar gärna byxor, till skillnad från andra äldre kvinnliga släktingar som mest hade kjol eller klänning. Ofta hade hon vita byxor med tillhörande vit blus eller kofta. Och hennes kläder förblev vita, oavsett vad hon tog sig för. Elsie var alltid välklädd. Vid festliga tillfällen bar hon ofta en figursydd klänning i siden eller med glitter som kunde vara inköpt i Korea. Hon hade en marinblå lång skinnjacka som ytterplagg som var inhandlad i en skinnbutik i Malung. Elsie lämnade inget åt slumpen. Men hon och hennes man var heller inte överdrivet bekväma av sig. Snarare tycktes de se alla obekväma aktiviteter som en utmaning, som skulle prövas med samma noggrannhet som inne i städskåpet. Elsie och hennes Åke älskade friluftslivet. När de tältade fanns förstås risk för att grässtrån eller sandkorn trängde upp under tältduken. Det kunde bli kyligt på nätterna och tälten på den tiden var inte alltid så välisolerade som idag. Alltså tog Elsie och Åke med sig en bunt med avlagda köksmattor som de metodiskt bredde ut på golvytan i tältet. Först därefter kom luftmadrasser och sovsäckar fram.

Elsie och Åke plockade gärna svamp. Svampboken var alltid med i väskan eller i korgen. Varje sida i boken var ordentligt inplastad så att inga svamprester skulle fastna och kladda ner något uppslag om trattkantareller eller djävulssoppar. Det var Elsie och Åke som lärde mig skillnaden på kantarell och Karl-Johansvamp. Och inte bara det. – Elsie och hennes man Åke lärde mig att hitta honungsskivling, blodriskor, citronskivling och röksvampar i våran skog. Just röksvampar var särskilt kul eftersom de rök lite om dem när vi satte ner foten. Och honungsskivlingen kände man igen eftersom den var kladdig uppe på hatten. Citronskivlingen var ljusgul, precis som en citron. Ibland var mamma orolig när Elsie och Åke kom hem till oss efter en utflykt skogen med massor av olika sorters svampar. Men mamma kunde knappast hindra att vi åt dem för Elsie och Åke var tvärsäkra och ganska envisa med vilka svampar som skulle ätas, hur de skulle rensas och tillagas. Och vips satt alla runt bordet och åt svamp som bara de två visste namnet på.

Elsie och Åke tog hand om bär också. Och frukt av alla slag. De plockade hos oss och hos släkten på Tjörn. Rensade och frös in i prydliga förpackningar i frysen. Jag minns ännu strukturen på lådorna i frysen. Alla lådor i samma färg, noggrant staplade på varandra. Frysta äpplen på ett ställe i frysen och svampen på ett annat.

Elsie var sjuksköterska- utbildad i Borås i början av 30-talet. Hon gjorde äventyr av sitt yrke. Jobbade åt Röda Korset i Österrike under andra världskriget och i Korea under Korea-kriget på 50-talet. Hon hjälpte turbekolossjuka på dispensären i Göteborg. Hon var säkert en perfekt sjuksköterska. Lämnade inget åt slumpen. Och hon verkade vara helt orädd. När hon jobbade utomlands var hon ofta ensam sjuksköterska på avdelningen. Utanför sjukhuset fanns fattiga som försökte sno maten från sjukhusköket. Elsie fick ha en hund som livvakt på nätterna för att hålla objudna gäster borta. Hon berättade ibland hur hon fick vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridorena med mediciner till svårt sjuka pateinter hela nätterna, ständigt med hunden vid sin sida och objudna gäster bankandes på ytterdörren. Elsie fick sent om sider ett rejält erkännande för sina internationella insatser. I samband med 50-års jubileet av andra världskrigets slut år 1995 reste Elsie till USA för att ta emot utmärkelsen. För all framtid finns Elsies namn inristat i en sten i centrala New York tillsammans med hundratals andra som jobbat som sjuksköterskor eller genomfört hjälpverksamhet under kriget.

Elsie hade inga egna barn. Därför ägnade hon istället en del tid åt sina syskonbarn och åt oss som var syskonbarnbarn. Godis och kakor hade hon med sig när hon kom och hälsade på. Hon och Åke hade tid att prata med oss, gå en promenad till skogen hemma hos oss eller gå och bada på Höviksnäs på Tjörn där hon hade sitt föräldrahem. Hon gillade att spela kort också. Löjliga familjerna låg i en fodral i översta kökslådan i hennes lägenhet vid Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. För säkerhetsskull hade hon en gummisnodd också runt kortleken. Hemma hos oss fattades det ofta ett eller ett par spelkort när vi skulle spela löjliga familjerna. Men det förekom inte hos Elsie. Just därför blev alltid kortspelet roligare. All tid kunde ägnas åt spelet, istället för oändligt letande efter spelkort som fattades.

När vi skulle fika eller äta svampsmörgås hos Elsie så kom det alltid fram enhetligt porslin som dukades upp efter konstens alla regler. Varje kopp och varje assiette var helt fri från sprickor eller skadade kanter. Elaka tungor i släkten säger att det berodde på att hon sällan hade kalas. Men vi visste också hur noga hon hanterade sina grejer i skåpen. På äldre dar öppnade hon sina skåp lite mer. Hon delade gärna ut en duk eller en porslinsfigur. Alltid prydligt manglade dukar med inbroderade signaturer. Jag har fått några handdukar och servetter av henne med tjusigt broderade stora E på. Jag minns att jag fick en liten vas av henne när hon kom hem Spanien 1992. Det hade varit Olympiska spel och hon köpte souvernirer därifrån till oss syskonbarnbarn. Hon och Åke reste gärna. Antingen var det tältsemester i Norge eller charterresa till Teneriffa. När Olle och jag skulle gifta oss såg hon fram emot att få träffa spansktalande gäster på bröllopsfesten eftersom hon lärt sig lite spanska under alla resor till Canarieöarna. För säkerhetsskull hade hon det spanska lexikonet med sig i handväskan. Apropå handväska. Inget var som Elsies handväska. Där fanns givetvis en nystruken näsduk, prydligt nerstoppad i en av väskans innefickor. Där fanns en vacker plånbok som hon köpt utomlands. En liten nagelsax, svampboken eller några foton kunde också ligga där. Allt var åtskilt i små påsar som tillslutits med gummisnodd.

När jag fyllde 35 år i juli 2003 bjöd jag Elsie på lunch. Hennes syster Ingeborg, moster Inger och mina föräldrar var också med. Det blev en trevlig födelsedagslunch, men Elsie var inte riktigt lika pigg som vanligt. Efter lunchen glömde hon sin handväska hos oss. Elsie var knappast en sådan person som glömmer sin handväska. Vi var många som förstod att Elsie blivit äldre och bara hade en kort tid kvar. Hon hade opererats några år tidigare för ett fel på hjärtat. Jag minns ännu att doktorn sa att Elsie egentligen är för gammal för att genomgå en sådan operation.

ON THE VALUE OF LAND – har naturen en annan prislapp?

Denna sommaren har jag mötts av bekymrade vänner och bekanta vid fikat runt trädgårdsbordet. Samtalsämnet är att jordbruk lägger ner och ängar växer igen. Sommarstugeägare, turister och månskensbönder får tid att fundera under sommarnätternas grillkvällar. Naturens resurser verkar oändliga och växer oss över huvudet och ändå flyr dom som ska jobba och tjäna pengar på att tämja, sköta och vårda naturen. Måste det vara så?

För egen del har jag börjat köra elgräsklippare istället för en bensindriven på den egna täppan. Plötsligt blir gräsklippningen en stunds njutning i naturen, eftersom det högljudda motorljudet är ersatt av ett betydligt tystare ljud.

SLÅTTERMASKINER HAR TYSTNAT
Min elgräsklippare samlar upp gräset i stället för att lägga det i avlånga strängar på marken. Efter ganska få kvadratmeter är uppsamlaren full. De många promenaderna till komposten med 45 liter gräs under armen har fått även mig att fundera. Om 45 liter finfint gräs samlas upp på några minuter på en redan ganska kortvuxen gräsmatta- hur många liter gröda kan då alla Sveriges gräsmattor, ängar och hagar generera i tillväxt på ett år? Jo, det är nog ganska lätt att göra iakttagelsen att bygderna växer igen där heltidsengagerade jordbrukare med välslipade liar och moderna slåttermaskiner har packat i hop till förmån för några enstaka hobbygräsklippare i fåtalet väl avgränsade villaträdgårdar.
HOBBYRÖJNING ÄR OTILLRÄCKLIGT
Min man och jag gjorde ett försök under semestern att utöka gräsklippningen på gräsmattan till att även omfatta röjning av småbjörkar, kortvuxna ekar och nyponbuskar på tomten bortom gräsmattan, runt vår gäststuga. Men vi höll på att falla ihop av trötthet efter några enkla insatser. Min man röjde och jag körde bort ett 30- tal skottkärror fulla med småbusk. Vi fyllde två nyinköpta silon och ändå syns det knappt att vi röjt bort en enda nyponbuske. När man springer med röjsågen och skottkärran några varma sommardagar blir det en bekräftelse att sådant måste skötas av heltidsengagerade och professionella markägare, inte av några aldrig så entusiastiska semestrande villaägare. Marken måste ägas av enskilda och skötas av enskilda och det måste vara tillåtet att tjäna pengar och få rejäl avsättning på markskötsel och boskapsskötsel. Det höjer naturvärdena och genererar arbetstillfällen. Det har jag alltid tyckt och jag blir bara mer övertygad.
Hästarna, fåren och kossorna stoppar i sig åtskilliga tusen liter ängshö på en sommar runtom i sina beteshagar. Lägg därtill vad älgar, rådjur och andra vilda djur betar av på en årscykel. Det människan försöker uträtta med lien eller slåttermaskinen gör djuren mångdubbelt effektivare och använder dessutom som föda. Processen i idisslarnas magar är en effektiv process som vi människor knappt förstår. Jag oc många andra hobbyröjare inser dock efter en sommar med gräsklipparen och röjsågen att människan sökte sig till betesdjuren av andra skäl än enbart sällskap och behovet av föda. Djuren är också effektiva i att tämja naturen.
För några år sedan besökte jag en av de sista kvarvarande bönderna i Göteborg. Han bor precis i utkanten av Hisingen, på gränsen mot Kungälv där jag växte upp. Jag ser utsikten mot Göta älv när han sträcker ut sin högra arm och visar mig en av sina välskötta ängar, där djur betade och där han själv finslipade med lien regelbundet hela säsongen. Sedan visar han ängen intill, den som förvaltas av Göteborgs stad och där röjningsmanskap betalas av skattebetalarna. De ängarna blir knappast skötta lika ofta, utan tenderar att växa igen. Bonden berättar att Göteborgs stad avstår från att röja vissa säsonger och att släppa djur är det också si och så med. Alltså växer landskapet igen. Det betade kulturlandskapet blir snabbt en yta för sly och småbjörk och till slut liknar det mer en illa skött skog. Smådjuren som krälade och växterna som, tack vare gödsling från kornas naturliga avföring, funnits där tidigare, minskar i antal. Inga människor tar sig ut i den delen av de offentligägda markerna och snart har alla glömt hur hagarna såg ut eller att de överhuvudtaget fanns. Ungefär som småbjörkarna och nyponbuskarna runt min gäststuga. Det finns liljekonvalj, hallon och blåbär där under. Men jag hinner knappt fram till dessa värden på sommarn eftersom sly och ogräs tar över.
– Göteborgs stad har tyvärr betraktat alla grönytor runt staden som reservyta för exploatering, istället för att vårda landskapet, sa en ovanligt klarsynt miljöpartistisk politiker i Göteborg till mig en gång.

OFFENTLIG RÖJNING ÄR OCKSÅ OTILLRÄCKLIGT
Massor av gårdar köptes upp av Göteborgs stad under efterkrigsåren och arrenderades ut till intresserade eller övertogs helt i de kommunanställdas händer. Ungefär hälften av all jordbruksmark i Göteborg ägs idag av staden. Säkert jättebra skött på många håll och väl underhållna gårdar med många engagerade arrendatorer eller välutbildade kommunanställda förvaltare. Men också risk för att oklara ägarförhållanden och knappa kommunala resurser leder till att viss jordbruksmark lämnas därhän. På de marker som överges växer allt gräs, alla björkar och all sly lika snabbt eller snabbare än på min gräsmatta. Sådär 45 liter per tio kvadratmeter per vecka.

I Sverige finns 450 000 kvadratkilometer areal. Det bebyggda arealerna utgör bara sådär 12 000 kvadratkilometer. Tar man bort de ytor som täcks av fjäll och vatten så blir det ändå över 350 000 kvadratkilometer kvar där det mestadels växer skog. Här bedrivs också jordbruksmark. En liten del täcks av myrmark.

Jag möts ibland av uppfattningen att vi tar ut för mycket skog eller nöter alltför hårt på naturresurserna. Jag tror att den uppfattningen rymmer en känsla av att skogen bara är ett museum. En tankefälla gör naturen till en fysisk begränsning, fastän naturen är en biologisk process som aldrig slutar växa.

Vi är många som ser hur öppna landskap växer igen på några månader. Samtidigt finns åsikten att uttaget av naturresurser är alltför stor. Det finns säkert vissa naturområden som borde skyddas mer från exploatering, men det huvudsakliga problemet är knappast att vi brukar naturen för lite. Ett av vår tids stora utmaningar är hur fler ska hugga tag i arbetet som bonde eller skogshuggare, trädgårdsarbetare, lantmätare eller fåraherde.

GE PLATS ÅT BIOLOGISK PRODUKTION
Ibland springer jag på uppfattningen att orsaken till missförståndet om naturens funktionssätt är att ingenjörerna styrt för mycket och biologerna alltför lite. Det är en viktig del av sanningen, tror jag. Vi människor är alltför upptagna av konstruktioner för att exempelvis bygga säkra höghastighetståg i framtiden och här finns fysikaliska lagar och hållfasthetslära som begränsar oss, tänker jag när jag lämnar gräsmattan hemmavid och ger mig av på snabbtåget mot Stockholm.

Biologerna verkar ha trängts tillbaka och placerats vid skrivbordet, istället för att få pröva på det verkliga grovjobbet i jordbruket och i skogen. På Göteborgs stads hemsida om jord och skog står inget om arbetstillfällen eller om naturvärden som växer. Bara en massa text om vad som ska bevaras. Men inget kan bevaras om ingen människa först skapar ett värde. Markägare med lie eller traktor som tämjer naturen varje vecka kan åstadkomma ett kulturlandskap efter några decennier av hårt arbete. Om den insatsen avbryts och istället sköts efter ett schema av olika kommunanställda kan kulturvärdet aldrig bli detsamma. Eller rättare sagt då blir kostnaden för insatsen allt högre per kvadratmeter medan värdena urholkas. Texterna på kommunens hemsida avbryts ibland med ett och annat erkännande. Att byggnation i Göteborgs stad tvingar kommunen att lägga igen våtmarker. Då försöker staden kompensera igenlagda våtmarker med någon slags konstgjorda insatser, oklart vad.

Ingenjörerna och biologerna iscensätter aktiviteter i naturen för att kompensera ett bostadsbyggande som innebär utdikning och exploatering av jordbruksmark. Men vad händer med ett samhälle som både försöker kompensera civilisationens misstag och samtidigt missbedömer det naturliga beteendet bortom civilisationen? Överskattar människan risken för misstag i naturen och tenderar underskatta att framgång förutsätter misstag i en dynamisk tillväxtmiljö ?!

Enligt mitt sätt att se är människan skapad för att tänja en dynamisk natur, istället för att minimera risker i ett stillastående landskap. Har de praktiserade ingenjörerna och de administrerade biologerna fått övertag över de praktiserande biologerna och de administrerande entreprenörerna? Och är det därför som vi ibland möter de praktiserande entreprenörerna som sjuder av ilska över alla ”byråkrater” som befolkar offentlig sektor och halva näringslivet ?!

SLUTA TRÄNGA UNDAN ENTREPRENÖRERNA
De praktiserande entreprenörerna är bilmekaniker, jordbrukare eller åkare. De driver ofta enmansföretag och får aldrig eller nästan aldrig eloge för sitt arbete med att hålla djur, sätta upp stängsel, skotta snö, röja sly, bärga hö, sälja ved, laga traktorer, producera biogas eller köra grus. De jobbar dygnet runt, sliter på ryggen och axlarna, tjänar hyggligt med pengar om man bortser från antalet arbetade timmar och de skiter emellanåt i lagstiftning och myndighetsbeslut. De lever ett ganska bra liv, men är missnöjda över samhällsutvecklingens bristande inslag av civilkurage. De ogillar känslan av att de ska göra jobbet medan byråkratierna fortsätter utfärda dekret som begränsar tjusningen med samma jobb. Ännu färre vill bli heltidsarbetande skogsentreprenörer och de potentiella byråkratierna blir ännu fler medan vi fortsätter våra samtal under semestern om det förfärliga i att landskapet växer igen.

” Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? ”

Vi är många som skriker i kör att det saknas resurser till sjukvården och framför allt till alla drabbats av exempelvis ohämmad ökning av psykisk ohälsa. Är det meningen att ett samhälle ska administreras sönder av regler samtidigt som allt färre utför ett ”riktigt” arbete den lagliga vägen, undrar de praktiserande entreprenörerna förtvivlat. Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? Den praktiserande entreprenören som aldrig slutar vara ute i naturen påförs ytterligare myndighetsbeslut samtidigt som den offentliga debatten kräver mer resurser för insatser mot den psykiska ohälsan. Under tiden fortsätter sly och småbjörk att växa runt min tomt som påminnelse om att de sista bönderna i min hembygd packat ihop samtidigt som tillväxten i naturen är lika hög som alltid. Enda skillnaden är att ingen säger sig ha tid att sköta naturen och tämja växtligheten eller i övrigt skapa sin försörjning i jordnära yrken.

Jag får ibland telefonsamtal från de praktiserande entreprenörerna som undervisar mig hur svårt det är att få lönsamhet i jordbruket eller fisket, i åkeriet eller i verkstaden. Alla dessa enmansföretag som i allmänhet jobbar nära naturen fick visserligen lättnader när jobbskatteavdraget och ROT- avdraget infördes. De hyllar de lägre arbetsgivaravgifterna för ungdomar och kände ett litet stöd under åtta år med Alliansregeringen. Men ofta tycker de att ett handlingskraftigt uppdrag återstår. Det handlar både om att vårda naturen mer långsiktigt och att ta bort onödig byråkrati. Både att förstå naturens egna drivkrafter och att rensa upp i saker som hindrar utveckling. Ofta slår det mig att entreprenörerna knappast kräver avskaffande av lagar och regler. De bara tycker att de regler vi ska ha ska vara möjliga att uppfylla. Ska något vara förbjudet ska polisen ha resurser att utförda sanktioner och rättsväsendet ha möjlighet att utförda påföljd. Ska det ske inspektioner och myndighetsutövning så ska det stå i proportion till frågans art.

SKICKA UT BYRÅKRATERNA PÅ RÖJNINGSUPPDRAG
Ibland slås jag av idéen att skicka ut administrerande biologer, dvs alla anställda på Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Tillväxtverket, Havsmyndigheten och Sveriges alla länsstyrelser på jobb i skogen, på en bondgård, på en fiskebåt eller i en grustäkt med uppdraget att helt enkelt jobba där. En slags mulleskola på heltid med uppdraget att försörja sig på vad skog och mark ger. Och göra röjningsuppdrag!

När jag försöker sammanfatta sommarens alla upplevelser och sammanföra dem med synpunkter från alla telefonsamtal från frustrerade entreprenörer slår det mig att Sverige och säkerligen en del andra nationer sitter fast i ett dilemma. Vi överskattar planeringsbehov och underskattar individuella drivkrafter. Jag vet att det mest låter som politisk retorik. Vi människor verkar ha svårt att ta till oss naturens potential eller ytterst människans innovationskraft. Om vi istället ägnar oss åt att planera fram de regler som ska gälla när markägaren gett upp, bonden slagit igen och de sista entreprenörerna kramats ihjäl av byråkrater så missar vi två saker. Vi får dels svårt att skapa tillväxt och vi får dels svårt att klara av uppgiften att göra skiftet mot ett mer klimatsmart samhälle. Om vi hela tiden missar potentialen i naturen, tränger tillbaka de människor som inser möjligheterna och ersätter dem med administrerande biologer då tar vi en stor risk. Vem eller vilka ska bryta mönstret ?!

” I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror.

Några aktörer behöver stega fram och ta initiativen som leder till storskaliga röjningsprojekt på våra igenväxta marker eller offensiva investeringar i nya innovationer i jord- och skogsbruk. Varje nyponbuske och varje grässtrå på min tomt fortsätter att växa, oavsett vad vi bestämmer oss för. Om alla andra gräsmattor och alla andra ängar, hagar och skogspartier får växa utan att människan tämjer naturen så uppstår ingen katastrof genast. I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror. Människan måste ta initiativ- både för att tämja naturens vildvuxenhet och för att omsätta dess resurser till användbara varor för försörjning och njutning. Annars blir vi fattiga!

Avslutade semestern med besök i resterna av 1800- talets Hälsingland. De gamla Hälsingegårdarna som innehåller fantastiska takmålningar i jättelika festlokaler vittnar om en välmående landsbygd. Linet och skogen drog in inkomster som omsattes i kulturyttringar av olika slag. Idag vallfärdar människor från utlandet för att ta del av världsarvet Hälsingegårdar. De resliga gårdarna och den attraktivitet som idag skapats kring orter som Järvsö och Alfta visar att det går att modernisera ett samhälle genom att ta tillvara och kommersialisera våra naturresurser. Detta pampiga kulturarv kan knappast utvecklas utan att aktiva människor röjer sly och håller landskapet öppet.

ON THE VALUE OF LAND- EN ANNAN PRISLAPP PÅ NATURRESURSER
Under de senaste åren har jag haft en del utbyte med forskaren Stefan Hellstrand i bland annat dessa frågor. Han menar att ineffektivitet i basnäring och inom industrin som vi kan avläsa i statistiken har sin grund i en felaktig prislapp på naturresurser och framför allt bristande förståelse för vilka värden som betande djur åstadkommer via mjölk, kött och övriga livsmedel. Han menar att Sverige halkar efter i exempelvis klimatarbetet genom att vi utarmar landsbygden. I morgon presenterar han sin doktorsavhandling On the Value of Land vid Mälardalens högskola i Västerås. Hoppas att hans avhandling kan bli en vändpunkt för hur vi väljer att förhålla oss till naturens resurser. Naturresurser ska tämjas och kommersialiseras, inte skyddas.

Förena lokal identitet och global öppenhet via starka regioner

GP: s Alice Teodorescu sätter fingret på ett intressant fenomen. Den svenska debatten om invandring har en tendens att vara så korrekt att den nästan förkastar och förnekar svenska traditioner. Vi vill vara så öppna att vi missar att öppenhet förutsätter aktiv handling i vardagen. Vi vill vara så internationella att vi nästan städar undan varje fras som luktar svensk eller nordisk. När en av delfinalerna under melodifestivalen försöker sig på tricket att ändra i nationalsången, så att vi sjunger ”jorden”, istället för Norden tror jag att internationalister gör sig själv en stor otjänst. Debatten handlar knappast om vilken plats vi vill dö på, utan om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor, oavsett ursprung.

Alice Teodorescu kritiserar, helt berättigat
det svenska självföraktet. Det finns traditioner och
värden som bygger ett gott samhälle och som ytterst
handlar om demokrati. Dessa värden ska användas för att
förbättra integrationen, istället för att föraktas, menar hon.

En flykting som kommer till Sverige riskerar att bli chockad över att invånarna tenderar att förneka sitt eget ursprung. Jag tror det beror på att det typiskt svenska eller rättare sagt den svenska ekonomiska utvecklingen har varit ganska extrem och dessutom kastat oss mellan två ytterligheter på ganska kort tid. Det gör oss förvirrade i en tid med svagt politiskt ledarskap.

PRIVAT ÄGANDERÄTT
Inget land i Europa har haft så stor andel självägande bönder som Sverige. Här i Västsverige var vi dessutom extrema i förhållande till övriga Sverige. Småbrukare som alla ägde sina egna jordplättar och som tog privat ansvar för både sådden och skörden präglar vårt samhälle också idag, trots att de flesta bönder för länge sedan packat ihop. Den privata äganderätten står i fokus för samhällsutvecklingen och är en nedärvd ådra som genomsyrar vårt tankesätt också idag. Det synsättet har tjänat Sverige väl.

Entreprenörer och egenföretagare med ett småfolkskapitalistiskt synsätt och fokus på eget ansvar har drivit Sverige framåt. Samtidigt förutsatt entreprenörskapet ett solidariskt ansvar för byns invånare och en någorlunda väl fungerande lokal demokrati. Den självägande bonden åt middag vid samma köksbord som drängen och pigan. Bonden bestämde över sin jord och sitt kapital samtidigt som denna makt förutsatte lyhördhet och respekt för arbetskraften. Det genuint svenska, i meningen det svenska bondesamhällets utvecklingskraft, förutsatte stor frihet och individuellt ansvar för produktionsfaktorerna jorden och kapitalet. För den tredje produktionsfaktorn; människan eller arbetskraften, formades ett delvis annat synsätt. Mellan barn och äldre eller mellan grannar inom byn utvecklades en ömsesidighet där omtanke och hjälpsamhet var självklart. Den frie bonden var beroende av en lokal gemenskap där alla hjälptes åt. Överdrivet stora inkomstklyftor eller betongförorternas anonyma boendemiljöer var otänkbara eftersom de försvårade utveckling.

När Sverige kastade loss från bondesamhället och övergick i ett industrisamhälle gick processen fortare än i något annat land. Kanske berodde utvecklingen på bondesamhällets stagnation och relativa oförmåga att modernisera sig. Kanske var det socialistiska värderingar och industrisamhällets överlägsna produktionsmetoder som trängde ut samhällsfundament som lokal gemenskap och privat initiativkraft. Få industriländer lyckades så väl som Sverige samtidigt som inget industriland urbaniserades så fort som Sverige. Vi kastade vissa värden överbord samtidigt som utvecklingen till världens rikast nation förutsatte att vi tog tillvara på just dessa värden.

LIVSMEDELSEXPORT VAR SPRÅNGBRÄDA
Utvecklingen i Sverige har alltid byggt på stor öppenhet mot omvärlden. Livsmedelsexporten var språngbrädan. Böndernas barn blev ingenjörer och läkare i ett modernt samhälle medan vi öppnade famnen för stor andel arbetskraftsinvandring som kunde fylla skiften på Volvo, SKF, Sandvik och ABB. Någonstans på vägen förlorade vi balansen och glömde bort att den framgångsrika industrinationen Sverige förutsatte lokal demokrati, stor andel småföretagande och en livsstil förankrad i den svenska myllan. Nu har vi en paradoxal debatt om att antingen tvätta bort det svenska eller att kossorna är vår största miljöbov. I själva verket bygger Sveriges välstånd både på kossorna och öppenheten, både på individualism och lokal demokrati, men det politiska ledarskapet har svårt att klara både och. Sverige vill gärna vara landet lagom, men är egentligen ett extremt land som kastat sig själv mellan ytterligheter genom historien.

Statsminister Stefan Löfven har ägnat helgen åt att försöka prata upp opinionssiffrorna för (s) genom att säga att han inte vill tillbaka till den situation vi hade i höstas och ”jag står upp för den svenska välfärden”. Socialdemokraterna är kanske det parti som mest förknippas med kampen mot fattigdom, men efter helgens uttalanden har det definitivt blivit tydligt att (s) eventuella fattigdomsbekämpning mestadels handlar om dem som för tillfället bor i Sverige. Om armod och elände finns någon annan stans i världen och några promille av dessa söker sig till Sverige så ska vi stänga gränsen och klamra oss fast vid den ”svenska modellen”.

I spalterna här i Västsverige fortsätter diskussionen om hur vi ska få fler invånare och en starkare västsvensk konkurrenskraft. Det är en diskussion som är det raka motsatta till Löfvens budskap. Jan Jörnmark utvecklar regelbundet den intressanta debatten om Göteborgs stads utveckling. Jag delar stora delar av hans analyser och de flesta slutsatser. Fast just nu drar han fel slutsatser, menar jag. Han säger att Västsverige är alltför glest befolkat för att kunna bära exempelvis Västlänken. Problemet är knappast Västlänken, utan istället den västsvenska regionens generella och särskilt Göteborgs oförmåga att växa.

MÄNNISKORS UPPBROTT DRIVER UTVECKLING
Vi behöver bli fler invånare, få hit mer investeringar och ökade satsningar som kan stärka den internationella konkurrenskraften. Göteborg behöver bli en tätare stad och Västsverige som helhet hållas samman för att stärka sin position i världen. Statsminister Stefan Löfvens tendenser att vilja stänga Sverige undergräver möjligheterna för exempelvis Göteborg att växa genom ökad öppenhet i världen. Göteborg har förvisso problem med integration, men stadens styrkor är samtidigt en stor närvaro av globala företag och internationella influenser. Att klamra sig fast vid en nationalstat som sjunger den svenska modellens lov riskerar att försvåra för regioner som vill öka tillväxten genom innovationer och öppenhet i en global värld.

 
När jag pluggade på Handelshögskolan i Göteborg, för övrigt på samma institution som Jan Jörnmark, lärde jag mig att det är människors uppbrott som ytterst skapar välstånd och utveckling. Vi läste kurser om exempelvis det fattiga människorna under Medeltiden, om hur städer som Florens, Venedig och Paris stärkte sin ställning genom att fattiga människor sökte sig dit, först för att de var just fattiga och lottlösa, sedan för att de hade en drivkraft att hitta försörjning, tvingade sig själva till att vara kreativa och vartefter medverkade de i en positiv spiral som gjorde att dessa städer växte till handelsplatser med beundransvärd stadsutveckling och så småningom också turistmagneter.

Jan Jörnmark skriver också att Göteborg började tappa mark redan under andra halvan av 1800-talet. Det stämmer. Samtidigt var Västsverige en region som ökade sin befolkning och sin utvecklingsförmåga snabbast i Sverige om vi studerar första halvan av 1800-talet. Västsverige går mer hand i hand med bondesamhällets uppgång och fall, eftersom andelen fria bönder var fler här än i övriga Sverige. Denna relativa gleshet är vår svaghet, men också vår styrka. Om en stor andel självägande bönder byggde Västsverige så finns det antagligen en nedärvd entreprenörsanda som vi kan bygga andra halvan av 2000-talet av. Denna svenska tradition är, som sagt, raka motsatsen till det budskap som Stefan Löfven basunerar ut. Tänk om en politiker hade försökt stoppa livsmedelsexport och ökad internationellt utbyte i slutet på 1700-talet ? Då hade aldrig Göteborg och Västsverige blivit en av Europas mest kunskapsintensiva regioner under slutet av 1900-talet.

GÖTEBORG BEHÖVER EN MATCH
Om Västsverige ska bli en region som tar tillvara sina enorma naturresurser och sin industriella erfarenhet och binder ihop dessa med idéer om en biobaserad ekonomi så måste nationella mallar läggas åt sidan och förutsättningar för regional dynamik skapas. Regional dynamik är inget självändamål. Men  nya regionala kraftcentra kan bara växa fram i samspel med sitt eget regionala omland. Sådana regionala kraftcentra måste vara tillräckligt starka för att hålla statens stuprörstänkande borta och istället utveckla verkligt självstyre. Omlandet måste vara tillräckligt stort för att kunna skapa ett inomregionalt växelspel. Om det optimala växelspelet mellan Göteborg och dess omland omfattar även Halland och Värmland får framtiden utvisa. Jag tror att Göteborg behöver en match, en regional politisk kraft som kan sätta sig över de gamla låsningar som präglar staden. Enda sättet att möta en stad i stagnation är att stadens omgivningar bestämmer sig för att leda moderniseringen från den samlade landsbygdens horisont. Precis som Västsverige gjorde på 1700-talet. Staden kommer aldrig, efter 150 års nedgång, att klara uppgiften inifrån.

Regionfrågan handlar knappast om vilket geografiskt avstånd som är optimalt mellan regionens sydspets och norra länsgräns. Regionfrågan handlar om strukturer som kan underlätta för en nytt sorts politiskt ledarskap, som är tillräckligt självständigt för att både stå emot statlig likriktning och sätta sig över lokal bypolitik. Ingen region kommer att lyckas utan ett starkt ledarskap. Josefina Syssner skrev i en avhandling för nästan tio år sedan att utvecklingen av en region ytterst beror på ledarskapet. Jag håller med!

Snart måste ledarskapet i Sverige formulera en syntes, som kan ta tillvara bondesamhällets djupt rotade värden med industrisamhällets moderniseringsförmåga, istället för att fortsätta att kasta oss mellan industrisamhällets avigsidor och den svenska landsbygdens utanförskap. Ett starkare regionalt självstyre kan vara en viktig pusselbit för att lyckas.

Misslyckas vi med att formulera en sådan syntes kommer polariseringen i Sverige att fortsätta och riskera att leda till, precis det som Alice Teodorescu befarar, försämrad integration, stagnation och relativ fattigdom.

Hårvård

Vad är egentligen den bästa hårvården, ska man välja parabenfritt eller sulfatfritt och funkar det? Man kan ha många frågor om hur man får till den bästa hårvården, just eftersom att håret ju är döda celler så är det många som tvekar på om det faktiskt gör någon skillnad att byta till ett dyrare schampo.
Som med allting så är även håret individuellt. Alla har olika förutsättningar och det finns kanske inga direkta mirakelkurer för att få ett tjockt, friskt och långt hår. 
Vanligtvis köper man kanske sitt schampo på ica, och ja, om du tycker det funkar så är det hårvården för dig. Du har kommit billigt undan! Vi övriga får leta i uppsjön av hårvård som marknaden erbjuder!

Är det viktigt att använda ett sulfatfritt, parabenfritt eller silikonfritt schampo? Återigen beror det på vilken hårtyp du har. Vissa gillar när det är silikoner i, för det omsluter håret och gör att det inte ser lika frissigt ut. Men samtidigt är det en fakead yta som kanske främst borde bearbetas på andra sätt. Sulfatet i schampo gör att det löddrar, vilket kan ge en renare känsla. Men det är inte nödvändigt. Om du vill ha ditt schampo fritt från kemikalier så ska du undvika parabener, sulfater och silikoner Men om det gör detsamma för dig kan du lika gärna köpa produkter innehållandes dessa ämnen.

Värmespray eller fönkräm är någonting som många glömmer. Det kan vara skillnaden mellan ett friskt hår och ett skadat hår. Om du fönar håret ofta måste du alltid ha fönkräm eller värmespray innan. Det skyddar håret från den värme håret utsätts för vid föning. Om du är en sådan som plattar eller lockar ditt hår, glöm då aldrig heller att använda någonting som skyddar det. Låt värmesprayen torka in och locka eller platta sedan försiktigt, så att håret inte går av.

En inpackning kan verkligen göra skillnad. Testa att ha inpackningen i torrt hår i flera timmar för att sedan skölja ut, det ger tydliga resultat och gör att ditt hår ser friskt och fräscht ut.

Det bästa tipset inom hårvård är nog att du inte ska tvätta ditt hår för ofta. Att tvätta håret sliter på det. Tvätta håret en till två gånger i veckan och om du tycker att håret börjar se fett ut så använder du torrschampo. Det spar både tid och ser till att ditt hår blir mindre slitet. En kombination alla är ute efter!

Arbete är grunden och omvandling är medlet

Min pappa böjer sig långsamt ner över sin äldre brors grav. Det är alltid svårt att hålla tal när en nära anhörig går bort. Min far har bestämt sig för att artikulera det mest väsentliga.

– Vi lärde oss att arbeta, David!, säger han helt kort med darrig röst samtidigt som blicken för ett ögonblick far ner i den djupa graven.

David föddes 1927 och pappa är född 1932. De bodde på en liten gård mellan Kungälv och Marstrand tillsammans med föräldrar samt en äldre bror och en yngre syster.

När min pappa berättar om sin uppväxt handlar det om arbete. Om att tända i spisen redan på småtimmarna varje dygn på året om. Det förutsätter att veden huggits och klyvts i rätt storlek dagarna innan. Möjligen fick de semester från vedhuggning och eldning i spisen på sommarhalvåret. Då skulle istället ängarna slås och torkas på hässjor för att sedan bärgas på hölass och lastas av i ladan. På våren skulle potatis sättas och på hösten plockades potatisskörden upp. Dessutom måste spannmålet bärgas under några intensiva veckor på sensommar och tidig höst.

Djuren stod inne i ladugården på vintern där de sköttes om med foder och vatten. Mocka skit i stia och stall var en given uppgift varje dag. På sommaren krävdas omsorg om djuren på ett annat sätt. Stängsel skulle sättas upp och gärdsgårdar läggas så att djuren betade av gräset och i övrigt höll sig på de egna ägorna. Det gällde att se till att de fick rent vatten i hagen varje dag hela sommaren. Det var säkert livskvalité att ta en promenad med några hinkar vatten på ängarna. Men lika ofta protesterade axlar och armar. Vattenkaren var ibland obeskrivligt tunga. Ja, det handlade om att mata djur i ottan och på kvällen varje dygn året runt. Arbetet utfördes med händerna och med hjälp av hästen som dragdjur i det allra yngsta arbetet.

Vi som är yngre kan knappast förstå. Jag tror inte ens att min mamma förstår. Hon är 11 år yngre än pappa och hon växte delvis upp med andra villkor. De som är födda på 20- och 30- talen som min pappa och hans syskon levde i en helt annan värld än de som är födda efter kriget och senare. Ofta tänker jag på de hundratals timmar av hårt fysiskt arbete som tidigare generationer lagt ner. Det är deras närmast ofattbara arbetsvillkor. Samtidigt är deras arbete grunden för det välstånd som vi efterkrigsbarn kunnat uppleva.

Den första traktorn svängde in på gården först på 50- talet. Då var pappa redan vuxen.
– Jag tog av mig kepsen och bugade, så stort var det, säger han.

Egentligen handlar allt om arbete. Det är tveklöst enda sättet att försörja sig. Om att arbeta själv eller att leva av någon annans arbete. Att göra allt med händerna eller investera i effektivisering och automatisering. Att arbeta och få ersättning som kan användas för mat, kläder, husrum och nöjen. Så är det också i modern tid. Ju mer arbetade timmar vi skrapar i hop, desto mer kan vi kosta på oss för egen del för privat konsumtion eller via skattsedeln till järnvägsräls, sjuksköterskelöner och undervisningslokaler. I vår tid glöms detta enkla faktum bort. Ligger på stranden i södra Spanien och konstaterar att fler än jag älskar ledigheten. Antingen har var och en själv arbetat ihop till allt längre semester. Eller också har vi sett till att andra investerat och satsat för att vi ska kunna vara lediga.

Vi har effektiviserat arbetet genom åren. Allt färre personer behövs i jordbruk och skogsbruk och allt färre jobbar i tillverkningsindustrin. Vi har sänkt arbetstiden, försett fabriker med robotar och annan teknik som kräver färre anställda. När traktorn svängde in på gården i mitt föräldrahem på 50- talet hade pappas båda äldre bröder redan gett sig av till andra företag och industrier som krävde kortare arbetstid och bättre betalt. Farfar dog och pappa var helt plötsligt ensam kvar på gården med farmor.

– Vi fixar det nog, resonerade pappa och hans mor. De kämpade vidare med ett arbete som alltfler ratade. De arbetade allt mer medan deras reallöner sjönk.

Den arbetskraft som friställts från jordbruk och skogsbruk, som blivit överflödiga i gruvor och tillverkningsindustrier kan pyssla med annat idag. De kan exempelvis designa inbjudningar till käcka konferenser om nya trender eller utveckla nya versioner av smartphones. Pappa och hans bror David lärde sig att arbeta i ett samhälle som inte finns längre. Det är skönt att ingen eller mycket få behöver arbeta så fysiskt hårt idag. Men jag har svårt att ta till mig att alla dessa subspecialiserade nischer inom tjänstesektorn kan bära upp ett välstånd på det sättet som fysiskt arbete i jord och skog, i fiske eller gruvdrift gjorde.

Den råvaruhantering som vi historiskt betraktats som arbete har liksom sopats under mattan. Nu ska vi försörja oss på att skapa kommunikationsplaner för apputveckling eller mediastrategier och varumärkesanalyser till nya versioner på varianter av snarlika konsumtionsvaror. Vi trendspanar medan vi äter specialdesignade donuts i en fikapaus i hypermoderna lokaler vars kvadratmeterpris motsvarar vad min pappa får ut i folkpension på ett kvartal. Antalet anställda som arbetar med mediastrategin för att lansera den nya varumärkesanalysen är fler än vad som krävdes för att bärga hela årets höskörd på gården där min pappa och hans bror David växte upp.

Pappa och David arbetade dygnet runt för en spottstyver och levererade livsmedel eller skogsråvara. Moderna traktorer och andra maskiner har gjort bondesamhället och industrisamhället effektivare. Men om arbetskraften friställs i primärproduktionen, rationaliseras bort i sekundärledet och istället flockas i försäljningsledets marknadsavdelning- vad händer då?!

Idag innehåller arbetet mer av tankearbete och mindre av fysiskt arbete, säger någon. Visst, men om allt fler arbetar med att bygga in smarta mervärden i våra produkter och allt färre jobbar med att hugga, gräva och leverera i basnäringarna riskerar vi till slut ett baktungt välstånd. Det verkliga mervärdet är inte längre ytterligare en kommunikatör på marknadsavdelningen på Gina Tricot utan borde istället vara att skicka nybyggare till Norrlands inland för att hugga skog och förädla cellulosa till den framtida modeindustrin. Det kommer kräva arbete av typen som min pappa och hans bror David åstadkom på 40- talet. Framtidens arbete innebär förstås moderna metoder och sunda arbetsvillkor, men jag tror att vi obönhörligen behöver gå mot ett samhälle där fler arbetar, dvs arbetar med händerna eller vid maskinerna. Mervärdena som vi skapar via hjärnan kan bara uppstå om tillräckligt många först gjort grovjobbet i jordbruket, i skogsbruket, i gruvan eller ombord på fiskebåten.

Om jag har rätt så kan man ju fråga sig när skiftet ska ske? När ska stålbadet komma som rationaliserar bort 70 procent på kommunikationsavdelningen och håller tillbaka varumärkesstrategerna? Än så länge står vi och stampar. Partierna tvekar, eftersom de också har övertalighet på informationsavdelningarna. Kjell-Olof Feldt skriver i en av sina böcker att kommunikatörerna har tagit över partierna. Jag tycker han har rätt. Partierna har blivit ett med media, istället för att bära fram tydliga uppdrag från medborgarna. Kanske sköter marknaden själv om strukturomvandlingen, men troligen skulle omvandlingen bli mindre smärtsam om det politiska ledarskapet tar initiativet. Vilka partier i vilka västerländska nationer kommer att ta befälet? Sverige har möjligheten. Om man vill.

© 2018 Kristina Jonang

Tema av Anders NorenUpp ↑