Författare: Kristina Jonang (sida 1 av 2)

Fondvägg med vacker fototapet

En fondvägg är en vägg som skiljer sig från andra väggar i rummet. Den kan skapas med tapeter eller med andra material som sten och trä. Men tapeten är trots allt enklare än att mura upp med plank eller plattor. Och en fototapet kan ge den effekt som du hade fått av andra material.

Grym känsla med fototapet

Det är helt otroligt vad man kan göra med fototapet. Den kan ha en bild som ger en optisk synvilla som får rummet att verka större – som fototapet med rymden. Dessutom kan du ju få den där känslan av trä eller sten om du vill det med rätt bild på tapeten.

Fördelar med foton på tapeter

Det finns många fördelar med fototapeter. En är att de inte är särskilt dyra. Jämför med kostnaden du hade haft om du valt att göra en fondvägg av träplankor. Fototapeten är enkel att hantera och du kan klara av att inreda med den utan professionell hjälp.

I och med att det inte kostar särskilt mycket kan du byta motiv oftare. När du känner att du är trött på en skog bakom soffan kanske du väljer ett stadsmotiv istället. Det finns många möjligheter och det ger spännande variation.

Låt fantasin styra dig

Med en fondvägg kan du känna dig lite friare. Och med fototapet kan du verkligen låta fantasin styra ditt val. Fundera på var du skulle vilja vara lite oftare. Ute i urskogen? Det blir enkelt ordnat med tapeten som har ett foto från miljöer som du annars aldrig hade nått.

Du tar ingen större risk med något som kanske först verkar lite knasigt. Det går att byta när du tröttnar. Men risken för att du fastnar för din fondvägg under många års tid finns också med vacker fototapet!

Hur ska företagsstädning planeras?

Företaget ska städas men det gäller att ha en bra plan. När du vänder dig till ett företag som städar på kontor och i andra professionella lokaler kan du få ett förslag. Det här förslaget kommer att inkludera vad som städas och när. En plan är särskilt viktig då städaren som utför företagsstädning kommer att jobba när arbetsplatsen är aktiv.

Företagsstädning på kontorstid

Det är inte ovanligt med företagsstädning på kontorstid. Det är ju trots allt så att anställda vill få toaletter och kök rengjorda regelbundet. Då är det mycket bra om det finns en städare på plats från morgon till eftermiddag.

När städaren ska städa på kontorstid kräver det en särskild plan. Det kan till exempel vara klokt att vänta med städningen av matsal och pentry tills efter lunch. Då har det stökats färdigt och städaren ser till att det blir rent och snyggt till nästa dag.

Dessutom kan man göra upp en särskild plan som passar riktigt bra på den aktuella arbetsplatsen. Det går till exempel att beakta när de anställda befinner sig var. Då kan städaren komma åt bättre. Ett exempel kan vara att golven omkring arbetsplatser dammsugs när hela personalen är samlad för morgonmötet.

Städning på kvällstid

Det går också att ordna med företagsstädning på kvällstid. Det kan passa mindre företag där man inte har samma behov av ett kontinuerligt stöd under hela arbetsdagen. När städaren kommer efter arbetstid är det enklare att komma åt. Städningen blir inte till ett störande moment för folk som försöker jobba.

Städning på kvällstid innebär också att anställda kommer på morgonen till en arbetsplats som är ren och i ordning. Det ger en bra start och skapar rätt miljö för ökad produktivitet.

Klänningar som du kan sitta i

När du provar en klänning är det smart att hitta en stol och sätta sig ned i den. Det är lätt att glömma bort att man inte alltid står upp. Klänningar kan se jättefina ut då du står i dem. Men så snart som du sätter dig ner kan det kännas helt annorlunda. Det är ju inte så lätt att se på en bild hur klänningen ser ut i sittande position. Du bör alltså lära dig mer om vad som händer när du sätter dig ner i en viss klänningsmodell.

Klänningar som ger utrymme

Om du köper en klänning som har mycket tyg och lång kjol behöver du inte fundera så mycket på vad som händer då du sätter dig ned. Det är bara att arrangera tyget så att du sitter bekvämt. Ingen kommer att se det som du inte vill visa, och du behöver inte frysa om det blåser kallt.

Men det är inte bara själva kjolen som avgöra hur det känns att sätta sig ned i klänningen. Om den övre delen är tajt kan det hända att den stramar då du sitter ned. Om klänningen är i ett stycke och har en stram krage kan du alltså behöva justera den övre delen varje gång du slår dig ner på en bänk eller stol.

Kortkort är ännu kortare då du sitter

Det här borde vara så självklart men är också något som vi ofta glömmer bort. Det ser perfekt ut då du står upp men så snart som du sätter dig ned blir det alltför kort. Särskilt då du lägger det ena benet i kors över det andra.

När du väljer bland korta klänningar ska du alltid tänka på hur korta de blir i sittande position. Om du är bekväm med det kan klänningen vara ett bra val. Om inte ska du antagligen satsa på en lite längre kjol.

Kan en parfym sluta produceras?

Kanske köpte du din favoritparfym för flera år sedan och nu vill du ha en ny flaska. Men när du söker efter parfymen i den lokala parfymbutiken finns den inte! Du får veta att den inte längre produceras och grips av panik. Men ta det lugnt! Parfymer utgår men det betyder inte att dofterna försvinner. Du kan hitta en ny sort som är minst lika härlig som din gamla favorit om du söker efter parfymer online.

Jaga utgångna parfymer online

Det kan vara möjligt att få tag på en parfym som inte längre tillverkas online. Dels kan butiker som säljer online fortfarande ha flaskor kvar på sitt lager. Och så kan det finnas privatpersoner som säljer den sort som du vill ha.

Det är väl värt att söka efter en parfym som inte längre tillverkas på nätet. Chansen är god att du ändå får tag på den om det inte har gått så lång tid sedan doften upphörde.

Hitta en likvärdig parfym

Du kan också försöka hitta en ersättare. Det här behöver inte bli så svårt. Särskilt om du är väl medveten om doftnoterna i den parfym som nu inte tillverkas. Då kan du söka efter märken som har samma blandningar.

Om du vill ha något som är exakt som parfymen du gillar kan du också söka på namnet på parfymen och se vad andra rekommenderar. Om du kan söka på engelska är det ännu bättre. Då får du tillgång till många fler kommentarer och tips.

Dessutom kan du ju gå till en butik och tala om vilken typ av doft du är ute efter. Testa parfymer som är snarlika för att hitta en ny favorit.

Leksaker är viktiga för barnets utveckling

Det är viktigt att ge barnen bra leksaker. Leken handlar inte bara om ett behov av att ha roligt. Det är ju via leken som barnet utvecklas emotionellt och fysiskt. Med tanke på detta är det väldigt viktigt att investera i leksakerna som bidrar till barnets utveckling. Det kan röra sig om allt från pussel för mental stimulans till saker som bidrar till barnets motoriska utveckling.

Leksaker för motorisk utveckling

Det låter kanske komplicerat men behöver inte vara det. En så enkel sak som en pärlplatta eller leksak av trä med spakar och rörliga delar kan vara allt som krävs. Barnets nyfikenhet lockas av intressanta manicker. Det är också därför som vissa föräldrar inte slänger gamla elektriska prylar. Dessa används som leksaker för nyfikna barn.

Säker lek är viktigt

Men tänk på att gamla elektriska prylar inte är gjorda för lek. Särskilt inte för små barn! När du köper leksaker som är utvecklade för en viss ålder får du även säkerhet. Det är viktigt. Du bör inte ta risker med saker som egentligen inte är leksaker. Särskilt då du inte själv kommer att leka med barnet i alla lägen.

Vad ska du välja?

Då det finns så många leksaker som är bra för barnets utveckling kan det kännas svårt att välja rätt. Ett tips är att läsa på om den ålder som barnet är i nu. Fundera lite på vad som händer mentalt och fysiskt. Det kan ge dig smarta uppslag till leksakerna som kommer att bidra till utvecklingen på ett positivt sätt.

Välj också kvalitet. Det är alltid roligare med saker som håller. De kommer att ge mycket mer lek och kan sedan användas av syskon eller kanske till och med av barnbarn!

Kan jag färga mitt löshår i Göteborg?

När du har köpt löshår i Göteborg och känner att färgen inte är precis så som du tänkt dig så kan du välja att färga det. Men du ska veta att experterna på hårförlängning i Göteborg inte rekommenderar att du gör det. I varje fall inte själv. Det bästa är att välja rätt färgnyans från start hellre än att försöka rätta till i efterhand.

Löshår går igenom kemiska processer

Det du kanske inte tänker på är att det löshår som du köper i Göteborg har fått sin färg med hjälp av olika kemiska processer. Det betyder att en ny omgång med kemikalier kan ge resultat som är svåra att förutse.

Om du till exempel tänker att du ska bleka löshår för att få det att se blondare ut så kan det leda till att löshåret får en lite konstig färgnyans. Det blir kanske grönaktigt eller lite blått. Det har att göra med material såväl som de processer som håret har gått igenom. Det här är ju inget som du kan veta på förhand. Därmed så är det inte så enkelt att ta fram en hårfärg och ta hand om hårförlängningen på samma sätt som du hade gjort med resten av ditt hår.

Få professionell hjälp med hårförlängning i Göteborg

Det bästa är att få professionell hjälp med löshår i Göteborg. Om du redan har skaffat hårförlängningen så kan du ta den med dig till en salong som har god vana av att jobba med löshår. De kan avgöra om det är värt att färga löshåret eller om du kanske borde börja från början med rätt nyans.

Tanken är ju att ditt löshår ska se riktigt bra ut och hålla länge. Då är det klokt att få professionell hjälp hellre än att chansa på att det kommer att se bra ut då du färgar själv.

Tappat hoppet om badrummet?

Är du också en sådan som har tusen bollar i luften hela tiden? Någon som kämpar med att få ihop livspusslet. Springer mellan lämning på dagis och jobbet, hämtning, handling, matlagning. Ja, då är det inte så konstigt att du struntar helt och fullt i badrummet. Ingen klandrar dig. Är handfatet fyllt av gamla tandkrämsfläckar? Är hela spegeln smutsig av hårspray och torrschampo. Badrumsskåpet i en enda röra. Och för att inte prata om smutsfläckarna i badkaret. Luktar det inte lite udda också? Jo, visst gör det. Men badrummet kanske ändå fyller sin funktion och det är inte just det som man lägger mest märke till när man kommer hem till dig.

Känner du igen dig i beskrivningen? Att badrummet kanske bara pickar på dig, du har det i huvudet hela tiden att du faktiskt snart ska ta reda på det. Men så orkar du inte. Lösningen finns bara en Google sökning bort. Har du kanske hört talas om hemstädning Göteborg? När en professionell städare kommer hem till just dig och städar ditt hem när du är på jobbet eller någon annanstans. Låter inte det här som det perfekta upplägget – du slipper tänka på möglet som sprider sig som rosor över kakelväggarna och kan fokusera på det du tycker är viktigt och roligt. Och när du har fokuserat på det kommer du hem till ett skinande rent hem. Är det så att du inte tar tag i badrummet för att du helt enkelt inte vet hur man ska göra. Då är det ju bra med riktiga lokalvårdare som har erfarenhet och kunskap om hur man får bort den där fläcken, eller den där färgförändringen som faktiskt suttit där i åratal. Antingen så anlitar du bara någon för hemstädning under en gång, så du riktigt kan få till den där grundstädningen som vi ofta glömmer att göra själv. Eller så beställer du hemstädning en eller flera gånger i månaden. Allting är lätt att anpassa, och det finns en enorm valfrihet som är lämpad just för dig och din ekonomi och dina städbehov.

Så ta chansen att anställa en riktigt proffsig lokalvårdare så att du kan känna dig säker på att städningen sköter sig själv. Föreställ dig att du kommer hem och så är alla fläckar försvunna och du slipper gräla på din partner eller fundera på när du ska ha tid med detta. Det här är en lösning som passar alla!

Om en pedant globetrotter på Kristinadagen

Det sägs att hon alltid hängde sina kläder prydligt på en stol innan hon gick till sängs. Elsie var pedant redan från födseln, menar en del släktingar. Andra säger att hon blev pedant med åren, eftersom hon jobbade inom sjukvården. Med patienter som hade turbekolos och med krigsoffer under andra världskriget. Själv känner jag ingen som var så noggrann som Elsie. Röret som hörde till dammsugaren hade alltid en plastpåse runt öppningen. Det kunde nämligen finnas en dammtuss kvar i dammsugarröret efter städningen och för att minimera risken för att dammtussar spreds  i städskåpet skulle ett plasthölje dras över mynningen på dammsugarröret efter varje dammsugning.

Om man öppnade Elsies köksskåp och lyfte på en tallrik så låg det en servett där. Lyfte man på nästa tallrik låg det en servett där också. Risken för kantstötta tallrikar var mindre om man placerade en servett mellan varje tallrik. Förresten, så öppnade vi nästan aldrig Elsies porslinsskåp. Det vågade vi knappast. Tänk om något skulle gå sönder. En gång gjorde vi om hennes hall till en frisersalong- jag och ett par kusiner. Hallmöbeln fick vara frisörskans arbetsbänk och stolen i hallen satt vi på medan vi friserade oss framför hennes spegel. När Elsie fick se tilltaget upplöstes leken genast. Det kunde komma onödigt många hårstrån på hallgolvet om vi lekte hårfrisörska, poängterade Elsie samtidigt som hon demonstrativt ställde tillbaka hallmöbeln och stolen på sin bestämda plats.

Elsie var knappast den mest lekvänliga släktingen. Det fanns ingen plats för spontanlek iallafall. Men vi barn imponerades av hela hennes stil. Hon bar gärna byxor, till skillnad från andra äldre kvinnliga släktingar som mest hade kjol eller klänning. Ofta hade hon vita byxor med tillhörande vit blus eller kofta. Och hennes kläder förblev vita, oavsett vad hon tog sig för. Elsie var alltid välklädd. Vid festliga tillfällen bar hon ofta en figursydd klänning i siden eller med glitter som kunde vara inköpt i Korea. Hon hade en marinblå lång skinnjacka som ytterplagg som var inhandlad i en skinnbutik i Malung. Elsie lämnade inget åt slumpen. Men hon och hennes man var heller inte överdrivet bekväma av sig. Snarare tycktes de se alla obekväma aktiviteter som en utmaning, som skulle prövas med samma noggrannhet som inne i städskåpet. Elsie och hennes Åke älskade friluftslivet. När de tältade fanns förstås risk för att grässtrån eller sandkorn trängde upp under tältduken. Det kunde bli kyligt på nätterna och tälten på den tiden var inte alltid så välisolerade som idag. Alltså tog Elsie och Åke med sig en bunt med avlagda köksmattor som de metodiskt bredde ut på golvytan i tältet. Först därefter kom luftmadrasser och sovsäckar fram.

Elsie och Åke plockade gärna svamp. Svampboken var alltid med i väskan eller i korgen. Varje sida i boken var ordentligt inplastad så att inga svamprester skulle fastna och kladda ner något uppslag om trattkantareller eller djävulssoppar. Det var Elsie och Åke som lärde mig skillnaden på kantarell och Karl-Johansvamp. Och inte bara det. – Elsie och hennes man Åke lärde mig att hitta honungsskivling, blodriskor, citronskivling och röksvampar i våran skog. Just röksvampar var särskilt kul eftersom de rök lite om dem när vi satte ner foten. Och honungsskivlingen kände man igen eftersom den var kladdig uppe på hatten. Citronskivlingen var ljusgul, precis som en citron. Ibland var mamma orolig när Elsie och Åke kom hem till oss efter en utflykt skogen med massor av olika sorters svampar. Men mamma kunde knappast hindra att vi åt dem för Elsie och Åke var tvärsäkra och ganska envisa med vilka svampar som skulle ätas, hur de skulle rensas och tillagas. Och vips satt alla runt bordet och åt svamp som bara de två visste namnet på.

Elsie och Åke tog hand om bär också. Och frukt av alla slag. De plockade hos oss och hos släkten på Tjörn. Rensade och frös in i prydliga förpackningar i frysen. Jag minns ännu strukturen på lådorna i frysen. Alla lådor i samma färg, noggrant staplade på varandra. Frysta äpplen på ett ställe i frysen och svampen på ett annat.

Elsie var sjuksköterska- utbildad i Borås i början av 30-talet. Hon gjorde äventyr av sitt yrke. Jobbade åt Röda Korset i Österrike under andra världskriget och i Korea under Korea-kriget på 50-talet. Hon hjälpte turbekolossjuka på dispensären i Göteborg. Hon var säkert en perfekt sjuksköterska. Lämnade inget åt slumpen. Och hon verkade vara helt orädd. När hon jobbade utomlands var hon ofta ensam sjuksköterska på avdelningen. Utanför sjukhuset fanns fattiga som försökte sno maten från sjukhusköket. Elsie fick ha en hund som livvakt på nätterna för att hålla objudna gäster borta. Hon berättade ibland hur hon fick vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridorena med mediciner till svårt sjuka pateinter hela nätterna, ständigt med hunden vid sin sida och objudna gäster bankandes på ytterdörren. Elsie fick sent om sider ett rejält erkännande för sina internationella insatser. I samband med 50-års jubileet av andra världskrigets slut år 1995 reste Elsie till USA för att ta emot utmärkelsen. För all framtid finns Elsies namn inristat i en sten i centrala New York tillsammans med hundratals andra som jobbat som sjuksköterskor eller genomfört hjälpverksamhet under kriget.

Elsie hade inga egna barn. Därför ägnade hon istället en del tid åt sina syskonbarn och åt oss som var syskonbarnbarn. Godis och kakor hade hon med sig när hon kom och hälsade på. Hon och Åke hade tid att prata med oss, gå en promenad till skogen hemma hos oss eller gå och bada på Höviksnäs på Tjörn där hon hade sitt föräldrahem. Hon gillade att spela kort också. Löjliga familjerna låg i en fodral i översta kökslådan i hennes lägenhet vid Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. För säkerhetsskull hade hon en gummisnodd också runt kortleken. Hemma hos oss fattades det ofta ett eller ett par spelkort när vi skulle spela löjliga familjerna. Men det förekom inte hos Elsie. Just därför blev alltid kortspelet roligare. All tid kunde ägnas åt spelet, istället för oändligt letande efter spelkort som fattades.

När vi skulle fika eller äta svampsmörgås hos Elsie så kom det alltid fram enhetligt porslin som dukades upp efter konstens alla regler. Varje kopp och varje assiette var helt fri från sprickor eller skadade kanter. Elaka tungor i släkten säger att det berodde på att hon sällan hade kalas. Men vi visste också hur noga hon hanterade sina grejer i skåpen. På äldre dar öppnade hon sina skåp lite mer. Hon delade gärna ut en duk eller en porslinsfigur. Alltid prydligt manglade dukar med inbroderade signaturer. Jag har fått några handdukar och servetter av henne med tjusigt broderade stora E på. Jag minns att jag fick en liten vas av henne när hon kom hem Spanien 1992. Det hade varit Olympiska spel och hon köpte souvernirer därifrån till oss syskonbarnbarn. Hon och Åke reste gärna. Antingen var det tältsemester i Norge eller charterresa till Teneriffa. När Olle och jag skulle gifta oss såg hon fram emot att få träffa spansktalande gäster på bröllopsfesten eftersom hon lärt sig lite spanska under alla resor till Canarieöarna. För säkerhetsskull hade hon det spanska lexikonet med sig i handväskan. Apropå handväska. Inget var som Elsies handväska. Där fanns givetvis en nystruken näsduk, prydligt nerstoppad i en av väskans innefickor. Där fanns en vacker plånbok som hon köpt utomlands. En liten nagelsax, svampboken eller några foton kunde också ligga där. Allt var åtskilt i små påsar som tillslutits med gummisnodd.

När jag fyllde 35 år i juli 2003 bjöd jag Elsie på lunch. Hennes syster Ingeborg, moster Inger och mina föräldrar var också med. Det blev en trevlig födelsedagslunch, men Elsie var inte riktigt lika pigg som vanligt. Efter lunchen glömde hon sin handväska hos oss. Elsie var knappast en sådan person som glömmer sin handväska. Vi var många som förstod att Elsie blivit äldre och bara hade en kort tid kvar. Hon hade opererats några år tidigare för ett fel på hjärtat. Jag minns ännu att doktorn sa att Elsie egentligen är för gammal för att genomgå en sådan operation.

ON THE VALUE OF LAND – har naturen en annan prislapp?

Denna sommaren har jag mötts av bekymrade vänner och bekanta vid fikat runt trädgårdsbordet. Samtalsämnet är att jordbruk lägger ner och ängar växer igen. Sommarstugeägare, turister och månskensbönder får tid att fundera under sommarnätternas grillkvällar. Naturens resurser verkar oändliga och växer oss över huvudet och ändå flyr dom som ska jobba och tjäna pengar på att tämja, sköta och vårda naturen. Måste det vara så?

För egen del har jag börjat köra elgräsklippare istället för en bensindriven på den egna täppan. Plötsligt blir gräsklippningen en stunds njutning i naturen, eftersom det högljudda motorljudet är ersatt av ett betydligt tystare ljud.

SLÅTTERMASKINER HAR TYSTNAT
Min elgräsklippare samlar upp gräset i stället för att lägga det i avlånga strängar på marken. Efter ganska få kvadratmeter är uppsamlaren full. De många promenaderna till komposten med 45 liter gräs under armen har fått även mig att fundera. Om 45 liter finfint gräs samlas upp på några minuter på en redan ganska kortvuxen gräsmatta- hur många liter gröda kan då alla Sveriges gräsmattor, ängar och hagar generera i tillväxt på ett år? Jo, det är nog ganska lätt att göra iakttagelsen att bygderna växer igen där heltidsengagerade jordbrukare med välslipade liar och moderna slåttermaskiner har packat i hop till förmån för några enstaka hobbygräsklippare i fåtalet väl avgränsade villaträdgårdar.
HOBBYRÖJNING ÄR OTILLRÄCKLIGT
Min man och jag gjorde ett försök under semestern att utöka gräsklippningen på gräsmattan till att även omfatta röjning av småbjörkar, kortvuxna ekar och nyponbuskar på tomten bortom gräsmattan, runt vår gäststuga. Men vi höll på att falla ihop av trötthet efter några enkla insatser. Min man röjde och jag körde bort ett 30- tal skottkärror fulla med småbusk. Vi fyllde två nyinköpta silon och ändå syns det knappt att vi röjt bort en enda nyponbuske. När man springer med röjsågen och skottkärran några varma sommardagar blir det en bekräftelse att sådant måste skötas av heltidsengagerade och professionella markägare, inte av några aldrig så entusiastiska semestrande villaägare. Marken måste ägas av enskilda och skötas av enskilda och det måste vara tillåtet att tjäna pengar och få rejäl avsättning på markskötsel och boskapsskötsel. Det höjer naturvärdena och genererar arbetstillfällen. Det har jag alltid tyckt och jag blir bara mer övertygad.
Hästarna, fåren och kossorna stoppar i sig åtskilliga tusen liter ängshö på en sommar runtom i sina beteshagar. Lägg därtill vad älgar, rådjur och andra vilda djur betar av på en årscykel. Det människan försöker uträtta med lien eller slåttermaskinen gör djuren mångdubbelt effektivare och använder dessutom som föda. Processen i idisslarnas magar är en effektiv process som vi människor knappt förstår. Jag oc många andra hobbyröjare inser dock efter en sommar med gräsklipparen och röjsågen att människan sökte sig till betesdjuren av andra skäl än enbart sällskap och behovet av föda. Djuren är också effektiva i att tämja naturen.
För några år sedan besökte jag en av de sista kvarvarande bönderna i Göteborg. Han bor precis i utkanten av Hisingen, på gränsen mot Kungälv där jag växte upp. Jag ser utsikten mot Göta älv när han sträcker ut sin högra arm och visar mig en av sina välskötta ängar, där djur betade och där han själv finslipade med lien regelbundet hela säsongen. Sedan visar han ängen intill, den som förvaltas av Göteborgs stad och där röjningsmanskap betalas av skattebetalarna. De ängarna blir knappast skötta lika ofta, utan tenderar att växa igen. Bonden berättar att Göteborgs stad avstår från att röja vissa säsonger och att släppa djur är det också si och så med. Alltså växer landskapet igen. Det betade kulturlandskapet blir snabbt en yta för sly och småbjörk och till slut liknar det mer en illa skött skog. Smådjuren som krälade och växterna som, tack vare gödsling från kornas naturliga avföring, funnits där tidigare, minskar i antal. Inga människor tar sig ut i den delen av de offentligägda markerna och snart har alla glömt hur hagarna såg ut eller att de överhuvudtaget fanns. Ungefär som småbjörkarna och nyponbuskarna runt min gäststuga. Det finns liljekonvalj, hallon och blåbär där under. Men jag hinner knappt fram till dessa värden på sommarn eftersom sly och ogräs tar över.
– Göteborgs stad har tyvärr betraktat alla grönytor runt staden som reservyta för exploatering, istället för att vårda landskapet, sa en ovanligt klarsynt miljöpartistisk politiker i Göteborg till mig en gång.

OFFENTLIG RÖJNING ÄR OCKSÅ OTILLRÄCKLIGT
Massor av gårdar köptes upp av Göteborgs stad under efterkrigsåren och arrenderades ut till intresserade eller övertogs helt i de kommunanställdas händer. Ungefär hälften av all jordbruksmark i Göteborg ägs idag av staden. Säkert jättebra skött på många håll och väl underhållna gårdar med många engagerade arrendatorer eller välutbildade kommunanställda förvaltare. Men också risk för att oklara ägarförhållanden och knappa kommunala resurser leder till att viss jordbruksmark lämnas därhän. På de marker som överges växer allt gräs, alla björkar och all sly lika snabbt eller snabbare än på min gräsmatta. Sådär 45 liter per tio kvadratmeter per vecka.

I Sverige finns 450 000 kvadratkilometer areal. Det bebyggda arealerna utgör bara sådär 12 000 kvadratkilometer. Tar man bort de ytor som täcks av fjäll och vatten så blir det ändå över 350 000 kvadratkilometer kvar där det mestadels växer skog. Här bedrivs också jordbruksmark. En liten del täcks av myrmark.

Jag möts ibland av uppfattningen att vi tar ut för mycket skog eller nöter alltför hårt på naturresurserna. Jag tror att den uppfattningen rymmer en känsla av att skogen bara är ett museum. En tankefälla gör naturen till en fysisk begränsning, fastän naturen är en biologisk process som aldrig slutar växa.

Vi är många som ser hur öppna landskap växer igen på några månader. Samtidigt finns åsikten att uttaget av naturresurser är alltför stor. Det finns säkert vissa naturområden som borde skyddas mer från exploatering, men det huvudsakliga problemet är knappast att vi brukar naturen för lite. Ett av vår tids stora utmaningar är hur fler ska hugga tag i arbetet som bonde eller skogshuggare, trädgårdsarbetare, lantmätare eller fåraherde.

GE PLATS ÅT BIOLOGISK PRODUKTION
Ibland springer jag på uppfattningen att orsaken till missförståndet om naturens funktionssätt är att ingenjörerna styrt för mycket och biologerna alltför lite. Det är en viktig del av sanningen, tror jag. Vi människor är alltför upptagna av konstruktioner för att exempelvis bygga säkra höghastighetståg i framtiden och här finns fysikaliska lagar och hållfasthetslära som begränsar oss, tänker jag när jag lämnar gräsmattan hemmavid och ger mig av på snabbtåget mot Stockholm.

Biologerna verkar ha trängts tillbaka och placerats vid skrivbordet, istället för att få pröva på det verkliga grovjobbet i jordbruket och i skogen. På Göteborgs stads hemsida om jord och skog står inget om arbetstillfällen eller om naturvärden som växer. Bara en massa text om vad som ska bevaras. Men inget kan bevaras om ingen människa först skapar ett värde. Markägare med lie eller traktor som tämjer naturen varje vecka kan åstadkomma ett kulturlandskap efter några decennier av hårt arbete. Om den insatsen avbryts och istället sköts efter ett schema av olika kommunanställda kan kulturvärdet aldrig bli detsamma. Eller rättare sagt då blir kostnaden för insatsen allt högre per kvadratmeter medan värdena urholkas. Texterna på kommunens hemsida avbryts ibland med ett och annat erkännande. Att byggnation i Göteborgs stad tvingar kommunen att lägga igen våtmarker. Då försöker staden kompensera igenlagda våtmarker med någon slags konstgjorda insatser, oklart vad.

Ingenjörerna och biologerna iscensätter aktiviteter i naturen för att kompensera ett bostadsbyggande som innebär utdikning och exploatering av jordbruksmark. Men vad händer med ett samhälle som både försöker kompensera civilisationens misstag och samtidigt missbedömer det naturliga beteendet bortom civilisationen? Överskattar människan risken för misstag i naturen och tenderar underskatta att framgång förutsätter misstag i en dynamisk tillväxtmiljö ?!

Enligt mitt sätt att se är människan skapad för att tänja en dynamisk natur, istället för att minimera risker i ett stillastående landskap. Har de praktiserade ingenjörerna och de administrerade biologerna fått övertag över de praktiserande biologerna och de administrerande entreprenörerna? Och är det därför som vi ibland möter de praktiserande entreprenörerna som sjuder av ilska över alla ”byråkrater” som befolkar offentlig sektor och halva näringslivet ?!

SLUTA TRÄNGA UNDAN ENTREPRENÖRERNA
De praktiserande entreprenörerna är bilmekaniker, jordbrukare eller åkare. De driver ofta enmansföretag och får aldrig eller nästan aldrig eloge för sitt arbete med att hålla djur, sätta upp stängsel, skotta snö, röja sly, bärga hö, sälja ved, laga traktorer, producera biogas eller köra grus. De jobbar dygnet runt, sliter på ryggen och axlarna, tjänar hyggligt med pengar om man bortser från antalet arbetade timmar och de skiter emellanåt i lagstiftning och myndighetsbeslut. De lever ett ganska bra liv, men är missnöjda över samhällsutvecklingens bristande inslag av civilkurage. De ogillar känslan av att de ska göra jobbet medan byråkratierna fortsätter utfärda dekret som begränsar tjusningen med samma jobb. Ännu färre vill bli heltidsarbetande skogsentreprenörer och de potentiella byråkratierna blir ännu fler medan vi fortsätter våra samtal under semestern om det förfärliga i att landskapet växer igen.

” Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? ”

Vi är många som skriker i kör att det saknas resurser till sjukvården och framför allt till alla drabbats av exempelvis ohämmad ökning av psykisk ohälsa. Är det meningen att ett samhälle ska administreras sönder av regler samtidigt som allt färre utför ett ”riktigt” arbete den lagliga vägen, undrar de praktiserande entreprenörerna förtvivlat. Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? Den praktiserande entreprenören som aldrig slutar vara ute i naturen påförs ytterligare myndighetsbeslut samtidigt som den offentliga debatten kräver mer resurser för insatser mot den psykiska ohälsan. Under tiden fortsätter sly och småbjörk att växa runt min tomt som påminnelse om att de sista bönderna i min hembygd packat ihop samtidigt som tillväxten i naturen är lika hög som alltid. Enda skillnaden är att ingen säger sig ha tid att sköta naturen och tämja växtligheten eller i övrigt skapa sin försörjning i jordnära yrken.

Jag får ibland telefonsamtal från de praktiserande entreprenörerna som undervisar mig hur svårt det är att få lönsamhet i jordbruket eller fisket, i åkeriet eller i verkstaden. Alla dessa enmansföretag som i allmänhet jobbar nära naturen fick visserligen lättnader när jobbskatteavdraget och ROT- avdraget infördes. De hyllar de lägre arbetsgivaravgifterna för ungdomar och kände ett litet stöd under åtta år med Alliansregeringen. Men ofta tycker de att ett handlingskraftigt uppdrag återstår. Det handlar både om att vårda naturen mer långsiktigt och att ta bort onödig byråkrati. Både att förstå naturens egna drivkrafter och att rensa upp i saker som hindrar utveckling. Ofta slår det mig att entreprenörerna knappast kräver avskaffande av lagar och regler. De bara tycker att de regler vi ska ha ska vara möjliga att uppfylla. Ska något vara förbjudet ska polisen ha resurser att utförda sanktioner och rättsväsendet ha möjlighet att utförda påföljd. Ska det ske inspektioner och myndighetsutövning så ska det stå i proportion till frågans art.

SKICKA UT BYRÅKRATERNA PÅ RÖJNINGSUPPDRAG
Ibland slås jag av idéen att skicka ut administrerande biologer, dvs alla anställda på Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Tillväxtverket, Havsmyndigheten och Sveriges alla länsstyrelser på jobb i skogen, på en bondgård, på en fiskebåt eller i en grustäkt med uppdraget att helt enkelt jobba där. En slags mulleskola på heltid med uppdraget att försörja sig på vad skog och mark ger. Och göra röjningsuppdrag!

När jag försöker sammanfatta sommarens alla upplevelser och sammanföra dem med synpunkter från alla telefonsamtal från frustrerade entreprenörer slår det mig att Sverige och säkerligen en del andra nationer sitter fast i ett dilemma. Vi överskattar planeringsbehov och underskattar individuella drivkrafter. Jag vet att det mest låter som politisk retorik. Vi människor verkar ha svårt att ta till oss naturens potential eller ytterst människans innovationskraft. Om vi istället ägnar oss åt att planera fram de regler som ska gälla när markägaren gett upp, bonden slagit igen och de sista entreprenörerna kramats ihjäl av byråkrater så missar vi två saker. Vi får dels svårt att skapa tillväxt och vi får dels svårt att klara av uppgiften att göra skiftet mot ett mer klimatsmart samhälle. Om vi hela tiden missar potentialen i naturen, tränger tillbaka de människor som inser möjligheterna och ersätter dem med administrerande biologer då tar vi en stor risk. Vem eller vilka ska bryta mönstret ?!

” I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror.

Några aktörer behöver stega fram och ta initiativen som leder till storskaliga röjningsprojekt på våra igenväxta marker eller offensiva investeringar i nya innovationer i jord- och skogsbruk. Varje nyponbuske och varje grässtrå på min tomt fortsätter att växa, oavsett vad vi bestämmer oss för. Om alla andra gräsmattor och alla andra ängar, hagar och skogspartier får växa utan att människan tämjer naturen så uppstår ingen katastrof genast. I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror. Människan måste ta initiativ- både för att tämja naturens vildvuxenhet och för att omsätta dess resurser till användbara varor för försörjning och njutning. Annars blir vi fattiga!

Avslutade semestern med besök i resterna av 1800- talets Hälsingland. De gamla Hälsingegårdarna som innehåller fantastiska takmålningar i jättelika festlokaler vittnar om en välmående landsbygd. Linet och skogen drog in inkomster som omsattes i kulturyttringar av olika slag. Idag vallfärdar människor från utlandet för att ta del av världsarvet Hälsingegårdar. De resliga gårdarna och den attraktivitet som idag skapats kring orter som Järvsö och Alfta visar att det går att modernisera ett samhälle genom att ta tillvara och kommersialisera våra naturresurser. Detta pampiga kulturarv kan knappast utvecklas utan att aktiva människor röjer sly och håller landskapet öppet.

ON THE VALUE OF LAND- EN ANNAN PRISLAPP PÅ NATURRESURSER
Under de senaste åren har jag haft en del utbyte med forskaren Stefan Hellstrand i bland annat dessa frågor. Han menar att ineffektivitet i basnäring och inom industrin som vi kan avläsa i statistiken har sin grund i en felaktig prislapp på naturresurser och framför allt bristande förståelse för vilka värden som betande djur åstadkommer via mjölk, kött och övriga livsmedel. Han menar att Sverige halkar efter i exempelvis klimatarbetet genom att vi utarmar landsbygden. I morgon presenterar han sin doktorsavhandling On the Value of Land vid Mälardalens högskola i Västerås. Hoppas att hans avhandling kan bli en vändpunkt för hur vi väljer att förhålla oss till naturens resurser. Naturresurser ska tämjas och kommersialiseras, inte skyddas.

Förena lokal identitet och global öppenhet via starka regioner

GP: s Alice Teodorescu sätter fingret på ett intressant fenomen. Den svenska debatten om invandring har en tendens att vara så korrekt att den nästan förkastar och förnekar svenska traditioner. Vi vill vara så öppna att vi missar att öppenhet förutsätter aktiv handling i vardagen. Vi vill vara så internationella att vi nästan städar undan varje fras som luktar svensk eller nordisk. När en av delfinalerna under melodifestivalen försöker sig på tricket att ändra i nationalsången, så att vi sjunger ”jorden”, istället för Norden tror jag att internationalister gör sig själv en stor otjänst. Debatten handlar knappast om vilken plats vi vill dö på, utan om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor, oavsett ursprung.

Alice Teodorescu kritiserar, helt berättigat
det svenska självföraktet. Det finns traditioner och
värden som bygger ett gott samhälle och som ytterst
handlar om demokrati. Dessa värden ska användas för att
förbättra integrationen, istället för att föraktas, menar hon.

En flykting som kommer till Sverige riskerar att bli chockad över att invånarna tenderar att förneka sitt eget ursprung. Jag tror det beror på att det typiskt svenska eller rättare sagt den svenska ekonomiska utvecklingen har varit ganska extrem och dessutom kastat oss mellan två ytterligheter på ganska kort tid. Det gör oss förvirrade i en tid med svagt politiskt ledarskap.

PRIVAT ÄGANDERÄTT
Inget land i Europa har haft så stor andel självägande bönder som Sverige. Här i Västsverige var vi dessutom extrema i förhållande till övriga Sverige. Småbrukare som alla ägde sina egna jordplättar och som tog privat ansvar för både sådden och skörden präglar vårt samhälle också idag, trots att de flesta bönder för länge sedan packat ihop. Den privata äganderätten står i fokus för samhällsutvecklingen och är en nedärvd ådra som genomsyrar vårt tankesätt också idag. Det synsättet har tjänat Sverige väl.

Entreprenörer och egenföretagare med ett småfolkskapitalistiskt synsätt och fokus på eget ansvar har drivit Sverige framåt. Samtidigt förutsatt entreprenörskapet ett solidariskt ansvar för byns invånare och en någorlunda väl fungerande lokal demokrati. Den självägande bonden åt middag vid samma köksbord som drängen och pigan. Bonden bestämde över sin jord och sitt kapital samtidigt som denna makt förutsatte lyhördhet och respekt för arbetskraften. Det genuint svenska, i meningen det svenska bondesamhällets utvecklingskraft, förutsatte stor frihet och individuellt ansvar för produktionsfaktorerna jorden och kapitalet. För den tredje produktionsfaktorn; människan eller arbetskraften, formades ett delvis annat synsätt. Mellan barn och äldre eller mellan grannar inom byn utvecklades en ömsesidighet där omtanke och hjälpsamhet var självklart. Den frie bonden var beroende av en lokal gemenskap där alla hjälptes åt. Överdrivet stora inkomstklyftor eller betongförorternas anonyma boendemiljöer var otänkbara eftersom de försvårade utveckling.

När Sverige kastade loss från bondesamhället och övergick i ett industrisamhälle gick processen fortare än i något annat land. Kanske berodde utvecklingen på bondesamhällets stagnation och relativa oförmåga att modernisera sig. Kanske var det socialistiska värderingar och industrisamhällets överlägsna produktionsmetoder som trängde ut samhällsfundament som lokal gemenskap och privat initiativkraft. Få industriländer lyckades så väl som Sverige samtidigt som inget industriland urbaniserades så fort som Sverige. Vi kastade vissa värden överbord samtidigt som utvecklingen till världens rikast nation förutsatte att vi tog tillvara på just dessa värden.

LIVSMEDELSEXPORT VAR SPRÅNGBRÄDA
Utvecklingen i Sverige har alltid byggt på stor öppenhet mot omvärlden. Livsmedelsexporten var språngbrädan. Böndernas barn blev ingenjörer och läkare i ett modernt samhälle medan vi öppnade famnen för stor andel arbetskraftsinvandring som kunde fylla skiften på Volvo, SKF, Sandvik och ABB. Någonstans på vägen förlorade vi balansen och glömde bort att den framgångsrika industrinationen Sverige förutsatte lokal demokrati, stor andel småföretagande och en livsstil förankrad i den svenska myllan. Nu har vi en paradoxal debatt om att antingen tvätta bort det svenska eller att kossorna är vår största miljöbov. I själva verket bygger Sveriges välstånd både på kossorna och öppenheten, både på individualism och lokal demokrati, men det politiska ledarskapet har svårt att klara både och. Sverige vill gärna vara landet lagom, men är egentligen ett extremt land som kastat sig själv mellan ytterligheter genom historien.

Statsminister Stefan Löfven har ägnat helgen åt att försöka prata upp opinionssiffrorna för (s) genom att säga att han inte vill tillbaka till den situation vi hade i höstas och ”jag står upp för den svenska välfärden”. Socialdemokraterna är kanske det parti som mest förknippas med kampen mot fattigdom, men efter helgens uttalanden har det definitivt blivit tydligt att (s) eventuella fattigdomsbekämpning mestadels handlar om dem som för tillfället bor i Sverige. Om armod och elände finns någon annan stans i världen och några promille av dessa söker sig till Sverige så ska vi stänga gränsen och klamra oss fast vid den ”svenska modellen”.

I spalterna här i Västsverige fortsätter diskussionen om hur vi ska få fler invånare och en starkare västsvensk konkurrenskraft. Det är en diskussion som är det raka motsatta till Löfvens budskap. Jan Jörnmark utvecklar regelbundet den intressanta debatten om Göteborgs stads utveckling. Jag delar stora delar av hans analyser och de flesta slutsatser. Fast just nu drar han fel slutsatser, menar jag. Han säger att Västsverige är alltför glest befolkat för att kunna bära exempelvis Västlänken. Problemet är knappast Västlänken, utan istället den västsvenska regionens generella och särskilt Göteborgs oförmåga att växa.

MÄNNISKORS UPPBROTT DRIVER UTVECKLING
Vi behöver bli fler invånare, få hit mer investeringar och ökade satsningar som kan stärka den internationella konkurrenskraften. Göteborg behöver bli en tätare stad och Västsverige som helhet hållas samman för att stärka sin position i världen. Statsminister Stefan Löfvens tendenser att vilja stänga Sverige undergräver möjligheterna för exempelvis Göteborg att växa genom ökad öppenhet i världen. Göteborg har förvisso problem med integration, men stadens styrkor är samtidigt en stor närvaro av globala företag och internationella influenser. Att klamra sig fast vid en nationalstat som sjunger den svenska modellens lov riskerar att försvåra för regioner som vill öka tillväxten genom innovationer och öppenhet i en global värld.

 
När jag pluggade på Handelshögskolan i Göteborg, för övrigt på samma institution som Jan Jörnmark, lärde jag mig att det är människors uppbrott som ytterst skapar välstånd och utveckling. Vi läste kurser om exempelvis det fattiga människorna under Medeltiden, om hur städer som Florens, Venedig och Paris stärkte sin ställning genom att fattiga människor sökte sig dit, först för att de var just fattiga och lottlösa, sedan för att de hade en drivkraft att hitta försörjning, tvingade sig själva till att vara kreativa och vartefter medverkade de i en positiv spiral som gjorde att dessa städer växte till handelsplatser med beundransvärd stadsutveckling och så småningom också turistmagneter.

Jan Jörnmark skriver också att Göteborg började tappa mark redan under andra halvan av 1800-talet. Det stämmer. Samtidigt var Västsverige en region som ökade sin befolkning och sin utvecklingsförmåga snabbast i Sverige om vi studerar första halvan av 1800-talet. Västsverige går mer hand i hand med bondesamhällets uppgång och fall, eftersom andelen fria bönder var fler här än i övriga Sverige. Denna relativa gleshet är vår svaghet, men också vår styrka. Om en stor andel självägande bönder byggde Västsverige så finns det antagligen en nedärvd entreprenörsanda som vi kan bygga andra halvan av 2000-talet av. Denna svenska tradition är, som sagt, raka motsatsen till det budskap som Stefan Löfven basunerar ut. Tänk om en politiker hade försökt stoppa livsmedelsexport och ökad internationellt utbyte i slutet på 1700-talet ? Då hade aldrig Göteborg och Västsverige blivit en av Europas mest kunskapsintensiva regioner under slutet av 1900-talet.

GÖTEBORG BEHÖVER EN MATCH
Om Västsverige ska bli en region som tar tillvara sina enorma naturresurser och sin industriella erfarenhet och binder ihop dessa med idéer om en biobaserad ekonomi så måste nationella mallar läggas åt sidan och förutsättningar för regional dynamik skapas. Regional dynamik är inget självändamål. Men  nya regionala kraftcentra kan bara växa fram i samspel med sitt eget regionala omland. Sådana regionala kraftcentra måste vara tillräckligt starka för att hålla statens stuprörstänkande borta och istället utveckla verkligt självstyre. Omlandet måste vara tillräckligt stort för att kunna skapa ett inomregionalt växelspel. Om det optimala växelspelet mellan Göteborg och dess omland omfattar även Halland och Värmland får framtiden utvisa. Jag tror att Göteborg behöver en match, en regional politisk kraft som kan sätta sig över de gamla låsningar som präglar staden. Enda sättet att möta en stad i stagnation är att stadens omgivningar bestämmer sig för att leda moderniseringen från den samlade landsbygdens horisont. Precis som Västsverige gjorde på 1700-talet. Staden kommer aldrig, efter 150 års nedgång, att klara uppgiften inifrån.

Regionfrågan handlar knappast om vilket geografiskt avstånd som är optimalt mellan regionens sydspets och norra länsgräns. Regionfrågan handlar om strukturer som kan underlätta för en nytt sorts politiskt ledarskap, som är tillräckligt självständigt för att både stå emot statlig likriktning och sätta sig över lokal bypolitik. Ingen region kommer att lyckas utan ett starkt ledarskap. Josefina Syssner skrev i en avhandling för nästan tio år sedan att utvecklingen av en region ytterst beror på ledarskapet. Jag håller med!

Snart måste ledarskapet i Sverige formulera en syntes, som kan ta tillvara bondesamhällets djupt rotade värden med industrisamhällets moderniseringsförmåga, istället för att fortsätta att kasta oss mellan industrisamhällets avigsidor och den svenska landsbygdens utanförskap. Ett starkare regionalt självstyre kan vara en viktig pusselbit för att lyckas.

Misslyckas vi med att formulera en sådan syntes kommer polariseringen i Sverige att fortsätta och riskera att leda till, precis det som Alice Teodorescu befarar, försämrad integration, stagnation och relativ fattigdom.

« Äldre inlägg

© 2019 Kristina Jonang

Tema av Anders NorenUpp ↑