Det sägs att hon alltid hängde sina kläder prydligt på en stol innan hon gick till sängs. Elsie var pedant redan från födseln, menar en del släktingar. Andra säger att hon blev pedant med åren, eftersom hon jobbade inom sjukvården. Med patienter som hade turbekolos och med krigsoffer under andra världskriget. Själv känner jag ingen som var så noggrann som Elsie. Röret som hörde till dammsugaren hade alltid en plastpåse runt öppningen. Det kunde nämligen finnas en dammtuss kvar i dammsugarröret efter städningen och för att minimera risken för att dammtussar spreds  i städskåpet skulle ett plasthölje dras över mynningen på dammsugarröret efter varje dammsugning.

Om man öppnade Elsies köksskåp och lyfte på en tallrik så låg det en servett där. Lyfte man på nästa tallrik låg det en servett där också. Risken för kantstötta tallrikar var mindre om man placerade en servett mellan varje tallrik. Förresten, så öppnade vi nästan aldrig Elsies porslinsskåp. Det vågade vi knappast. Tänk om något skulle gå sönder. En gång gjorde vi om hennes hall till en frisersalong- jag och ett par kusiner. Hallmöbeln fick vara frisörskans arbetsbänk och stolen i hallen satt vi på medan vi friserade oss framför hennes spegel. När Elsie fick se tilltaget upplöstes leken genast. Det kunde komma onödigt många hårstrån på hallgolvet om vi lekte hårfrisörska, poängterade Elsie samtidigt som hon demonstrativt ställde tillbaka hallmöbeln och stolen på sin bestämda plats.

Elsie var knappast den mest lekvänliga släktingen. Det fanns ingen plats för spontanlek iallafall. Men vi barn imponerades av hela hennes stil. Hon bar gärna byxor, till skillnad från andra äldre kvinnliga släktingar som mest hade kjol eller klänning. Ofta hade hon vita byxor med tillhörande vit blus eller kofta. Och hennes kläder förblev vita, oavsett vad hon tog sig för. Elsie var alltid välklädd. Vid festliga tillfällen bar hon ofta en figursydd klänning i siden eller med glitter som kunde vara inköpt i Korea. Hon hade en marinblå lång skinnjacka som ytterplagg som var inhandlad i en skinnbutik i Malung. Elsie lämnade inget åt slumpen. Men hon och hennes man var heller inte överdrivet bekväma av sig. Snarare tycktes de se alla obekväma aktiviteter som en utmaning, som skulle prövas med samma noggrannhet som inne i städskåpet. Elsie och hennes Åke älskade friluftslivet. När de tältade fanns förstås risk för att grässtrån eller sandkorn trängde upp under tältduken. Det kunde bli kyligt på nätterna och tälten på den tiden var inte alltid så välisolerade som idag. Alltså tog Elsie och Åke med sig en bunt med avlagda köksmattor som de metodiskt bredde ut på golvytan i tältet. Först därefter kom luftmadrasser och sovsäckar fram.

Elsie och Åke plockade gärna svamp. Svampboken var alltid med i väskan eller i korgen. Varje sida i boken var ordentligt inplastad så att inga svamprester skulle fastna och kladda ner något uppslag om trattkantareller eller djävulssoppar. Det var Elsie och Åke som lärde mig skillnaden på kantarell och Karl-Johansvamp. Och inte bara det. – Elsie och hennes man Åke lärde mig att hitta honungsskivling, blodriskor, citronskivling och röksvampar i våran skog. Just röksvampar var särskilt kul eftersom de rök lite om dem när vi satte ner foten. Och honungsskivlingen kände man igen eftersom den var kladdig uppe på hatten. Citronskivlingen var ljusgul, precis som en citron. Ibland var mamma orolig när Elsie och Åke kom hem till oss efter en utflykt skogen med massor av olika sorters svampar. Men mamma kunde knappast hindra att vi åt dem för Elsie och Åke var tvärsäkra och ganska envisa med vilka svampar som skulle ätas, hur de skulle rensas och tillagas. Och vips satt alla runt bordet och åt svamp som bara de två visste namnet på.

Elsie och Åke tog hand om bär också. Och frukt av alla slag. De plockade hos oss och hos släkten på Tjörn. Rensade och frös in i prydliga förpackningar i frysen. Jag minns ännu strukturen på lådorna i frysen. Alla lådor i samma färg, noggrant staplade på varandra. Frysta äpplen på ett ställe i frysen och svampen på ett annat.

Elsie var sjuksköterska- utbildad i Borås i början av 30-talet. Hon gjorde äventyr av sitt yrke. Jobbade åt Röda Korset i Österrike under andra världskriget och i Korea under Korea-kriget på 50-talet. Hon hjälpte turbekolossjuka på dispensären i Göteborg. Hon var säkert en perfekt sjuksköterska. Lämnade inget åt slumpen. Och hon verkade vara helt orädd. När hon jobbade utomlands var hon ofta ensam sjuksköterska på avdelningen. Utanför sjukhuset fanns fattiga som försökte sno maten från sjukhusköket. Elsie fick ha en hund som livvakt på nätterna för att hålla objudna gäster borta. Hon berättade ibland hur hon fick vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridorena med mediciner till svårt sjuka pateinter hela nätterna, ständigt med hunden vid sin sida och objudna gäster bankandes på ytterdörren. Elsie fick sent om sider ett rejält erkännande för sina internationella insatser. I samband med 50-års jubileet av andra världskrigets slut år 1995 reste Elsie till USA för att ta emot utmärkelsen. För all framtid finns Elsies namn inristat i en sten i centrala New York tillsammans med hundratals andra som jobbat som sjuksköterskor eller genomfört hjälpverksamhet under kriget.

Elsie hade inga egna barn. Därför ägnade hon istället en del tid åt sina syskonbarn och åt oss som var syskonbarnbarn. Godis och kakor hade hon med sig när hon kom och hälsade på. Hon och Åke hade tid att prata med oss, gå en promenad till skogen hemma hos oss eller gå och bada på Höviksnäs på Tjörn där hon hade sitt föräldrahem. Hon gillade att spela kort också. Löjliga familjerna låg i en fodral i översta kökslådan i hennes lägenhet vid Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. För säkerhetsskull hade hon en gummisnodd också runt kortleken. Hemma hos oss fattades det ofta ett eller ett par spelkort när vi skulle spela löjliga familjerna. Men det förekom inte hos Elsie. Just därför blev alltid kortspelet roligare. All tid kunde ägnas åt spelet, istället för oändligt letande efter spelkort som fattades.

När vi skulle fika eller äta svampsmörgås hos Elsie så kom det alltid fram enhetligt porslin som dukades upp efter konstens alla regler. Varje kopp och varje assiette var helt fri från sprickor eller skadade kanter. Elaka tungor i släkten säger att det berodde på att hon sällan hade kalas. Men vi visste också hur noga hon hanterade sina grejer i skåpen. På äldre dar öppnade hon sina skåp lite mer. Hon delade gärna ut en duk eller en porslinsfigur. Alltid prydligt manglade dukar med inbroderade signaturer. Jag har fått några handdukar och servetter av henne med tjusigt broderade stora E på. Jag minns att jag fick en liten vas av henne när hon kom hem Spanien 1992. Det hade varit Olympiska spel och hon köpte souvernirer därifrån till oss syskonbarnbarn. Hon och Åke reste gärna. Antingen var det tältsemester i Norge eller charterresa till Teneriffa. När Olle och jag skulle gifta oss såg hon fram emot att få träffa spansktalande gäster på bröllopsfesten eftersom hon lärt sig lite spanska under alla resor till Canarieöarna. För säkerhetsskull hade hon det spanska lexikonet med sig i handväskan. Apropå handväska. Inget var som Elsies handväska. Där fanns givetvis en nystruken näsduk, prydligt nerstoppad i en av väskans innefickor. Där fanns en vacker plånbok som hon köpt utomlands. En liten nagelsax, svampboken eller några foton kunde också ligga där. Allt var åtskilt i små påsar som tillslutits med gummisnodd.

När jag fyllde 35 år i juli 2003 bjöd jag Elsie på lunch. Hennes syster Ingeborg, moster Inger och mina föräldrar var också med. Det blev en trevlig födelsedagslunch, men Elsie var inte riktigt lika pigg som vanligt. Efter lunchen glömde hon sin handväska hos oss. Elsie var knappast en sådan person som glömmer sin handväska. Vi var många som förstod att Elsie blivit äldre och bara hade en kort tid kvar. Hon hade opererats några år tidigare för ett fel på hjärtat. Jag minns ännu att doktorn sa att Elsie egentligen är för gammal för att genomgå en sådan operation.