Denna sommaren har jag mötts av bekymrade vänner och bekanta vid fikat runt trädgårdsbordet. Samtalsämnet är att jordbruk lägger ner och ängar växer igen. Sommarstugeägare, turister och månskensbönder får tid att fundera under sommarnätternas grillkvällar. Naturens resurser verkar oändliga och växer oss över huvudet och ändå flyr dom som ska jobba och tjäna pengar på att tämja, sköta och vårda naturen. Måste det vara så?

För egen del har jag börjat köra elgräsklippare istället för en bensindriven på den egna täppan. Plötsligt blir gräsklippningen en stunds njutning i naturen, eftersom det högljudda motorljudet är ersatt av ett betydligt tystare ljud.

SLÅTTERMASKINER HAR TYSTNAT
Min elgräsklippare samlar upp gräset i stället för att lägga det i avlånga strängar på marken. Efter ganska få kvadratmeter är uppsamlaren full. De många promenaderna till komposten med 45 liter gräs under armen har fått även mig att fundera. Om 45 liter finfint gräs samlas upp på några minuter på en redan ganska kortvuxen gräsmatta- hur många liter gröda kan då alla Sveriges gräsmattor, ängar och hagar generera i tillväxt på ett år? Jo, det är nog ganska lätt att göra iakttagelsen att bygderna växer igen där heltidsengagerade jordbrukare med välslipade liar och moderna slåttermaskiner har packat i hop till förmån för några enstaka hobbygräsklippare i fåtalet väl avgränsade villaträdgårdar.
HOBBYRÖJNING ÄR OTILLRÄCKLIGT
Min man och jag gjorde ett försök under semestern att utöka gräsklippningen på gräsmattan till att även omfatta röjning av småbjörkar, kortvuxna ekar och nyponbuskar på tomten bortom gräsmattan, runt vår gäststuga. Men vi höll på att falla ihop av trötthet efter några enkla insatser. Min man röjde och jag körde bort ett 30- tal skottkärror fulla med småbusk. Vi fyllde två nyinköpta silon och ändå syns det knappt att vi röjt bort en enda nyponbuske. När man springer med röjsågen och skottkärran några varma sommardagar blir det en bekräftelse att sådant måste skötas av heltidsengagerade och professionella markägare, inte av några aldrig så entusiastiska semestrande villaägare. Marken måste ägas av enskilda och skötas av enskilda och det måste vara tillåtet att tjäna pengar och få rejäl avsättning på markskötsel och boskapsskötsel. Det höjer naturvärdena och genererar arbetstillfällen. Det har jag alltid tyckt och jag blir bara mer övertygad.
Hästarna, fåren och kossorna stoppar i sig åtskilliga tusen liter ängshö på en sommar runtom i sina beteshagar. Lägg därtill vad älgar, rådjur och andra vilda djur betar av på en årscykel. Det människan försöker uträtta med lien eller slåttermaskinen gör djuren mångdubbelt effektivare och använder dessutom som föda. Processen i idisslarnas magar är en effektiv process som vi människor knappt förstår. Jag oc många andra hobbyröjare inser dock efter en sommar med gräsklipparen och röjsågen att människan sökte sig till betesdjuren av andra skäl än enbart sällskap och behovet av föda. Djuren är också effektiva i att tämja naturen.
För några år sedan besökte jag en av de sista kvarvarande bönderna i Göteborg. Han bor precis i utkanten av Hisingen, på gränsen mot Kungälv där jag växte upp. Jag ser utsikten mot Göta älv när han sträcker ut sin högra arm och visar mig en av sina välskötta ängar, där djur betade och där han själv finslipade med lien regelbundet hela säsongen. Sedan visar han ängen intill, den som förvaltas av Göteborgs stad och där röjningsmanskap betalas av skattebetalarna. De ängarna blir knappast skötta lika ofta, utan tenderar att växa igen. Bonden berättar att Göteborgs stad avstår från att röja vissa säsonger och att släppa djur är det också si och så med. Alltså växer landskapet igen. Det betade kulturlandskapet blir snabbt en yta för sly och småbjörk och till slut liknar det mer en illa skött skog. Smådjuren som krälade och växterna som, tack vare gödsling från kornas naturliga avföring, funnits där tidigare, minskar i antal. Inga människor tar sig ut i den delen av de offentligägda markerna och snart har alla glömt hur hagarna såg ut eller att de överhuvudtaget fanns. Ungefär som småbjörkarna och nyponbuskarna runt min gäststuga. Det finns liljekonvalj, hallon och blåbär där under. Men jag hinner knappt fram till dessa värden på sommarn eftersom sly och ogräs tar över.
– Göteborgs stad har tyvärr betraktat alla grönytor runt staden som reservyta för exploatering, istället för att vårda landskapet, sa en ovanligt klarsynt miljöpartistisk politiker i Göteborg till mig en gång.

OFFENTLIG RÖJNING ÄR OCKSÅ OTILLRÄCKLIGT
Massor av gårdar köptes upp av Göteborgs stad under efterkrigsåren och arrenderades ut till intresserade eller övertogs helt i de kommunanställdas händer. Ungefär hälften av all jordbruksmark i Göteborg ägs idag av staden. Säkert jättebra skött på många håll och väl underhållna gårdar med många engagerade arrendatorer eller välutbildade kommunanställda förvaltare. Men också risk för att oklara ägarförhållanden och knappa kommunala resurser leder till att viss jordbruksmark lämnas därhän. På de marker som överges växer allt gräs, alla björkar och all sly lika snabbt eller snabbare än på min gräsmatta. Sådär 45 liter per tio kvadratmeter per vecka.

I Sverige finns 450 000 kvadratkilometer areal. Det bebyggda arealerna utgör bara sådär 12 000 kvadratkilometer. Tar man bort de ytor som täcks av fjäll och vatten så blir det ändå över 350 000 kvadratkilometer kvar där det mestadels växer skog. Här bedrivs också jordbruksmark. En liten del täcks av myrmark.

Jag möts ibland av uppfattningen att vi tar ut för mycket skog eller nöter alltför hårt på naturresurserna. Jag tror att den uppfattningen rymmer en känsla av att skogen bara är ett museum. En tankefälla gör naturen till en fysisk begränsning, fastän naturen är en biologisk process som aldrig slutar växa.

Vi är många som ser hur öppna landskap växer igen på några månader. Samtidigt finns åsikten att uttaget av naturresurser är alltför stor. Det finns säkert vissa naturområden som borde skyddas mer från exploatering, men det huvudsakliga problemet är knappast att vi brukar naturen för lite. Ett av vår tids stora utmaningar är hur fler ska hugga tag i arbetet som bonde eller skogshuggare, trädgårdsarbetare, lantmätare eller fåraherde.

GE PLATS ÅT BIOLOGISK PRODUKTION
Ibland springer jag på uppfattningen att orsaken till missförståndet om naturens funktionssätt är att ingenjörerna styrt för mycket och biologerna alltför lite. Det är en viktig del av sanningen, tror jag. Vi människor är alltför upptagna av konstruktioner för att exempelvis bygga säkra höghastighetståg i framtiden och här finns fysikaliska lagar och hållfasthetslära som begränsar oss, tänker jag när jag lämnar gräsmattan hemmavid och ger mig av på snabbtåget mot Stockholm.

Biologerna verkar ha trängts tillbaka och placerats vid skrivbordet, istället för att få pröva på det verkliga grovjobbet i jordbruket och i skogen. På Göteborgs stads hemsida om jord och skog står inget om arbetstillfällen eller om naturvärden som växer. Bara en massa text om vad som ska bevaras. Men inget kan bevaras om ingen människa först skapar ett värde. Markägare med lie eller traktor som tämjer naturen varje vecka kan åstadkomma ett kulturlandskap efter några decennier av hårt arbete. Om den insatsen avbryts och istället sköts efter ett schema av olika kommunanställda kan kulturvärdet aldrig bli detsamma. Eller rättare sagt då blir kostnaden för insatsen allt högre per kvadratmeter medan värdena urholkas. Texterna på kommunens hemsida avbryts ibland med ett och annat erkännande. Att byggnation i Göteborgs stad tvingar kommunen att lägga igen våtmarker. Då försöker staden kompensera igenlagda våtmarker med någon slags konstgjorda insatser, oklart vad.

Ingenjörerna och biologerna iscensätter aktiviteter i naturen för att kompensera ett bostadsbyggande som innebär utdikning och exploatering av jordbruksmark. Men vad händer med ett samhälle som både försöker kompensera civilisationens misstag och samtidigt missbedömer det naturliga beteendet bortom civilisationen? Överskattar människan risken för misstag i naturen och tenderar underskatta att framgång förutsätter misstag i en dynamisk tillväxtmiljö ?!

Enligt mitt sätt att se är människan skapad för att tänja en dynamisk natur, istället för att minimera risker i ett stillastående landskap. Har de praktiserade ingenjörerna och de administrerade biologerna fått övertag över de praktiserande biologerna och de administrerande entreprenörerna? Och är det därför som vi ibland möter de praktiserande entreprenörerna som sjuder av ilska över alla ”byråkrater” som befolkar offentlig sektor och halva näringslivet ?!

SLUTA TRÄNGA UNDAN ENTREPRENÖRERNA
De praktiserande entreprenörerna är bilmekaniker, jordbrukare eller åkare. De driver ofta enmansföretag och får aldrig eller nästan aldrig eloge för sitt arbete med att hålla djur, sätta upp stängsel, skotta snö, röja sly, bärga hö, sälja ved, laga traktorer, producera biogas eller köra grus. De jobbar dygnet runt, sliter på ryggen och axlarna, tjänar hyggligt med pengar om man bortser från antalet arbetade timmar och de skiter emellanåt i lagstiftning och myndighetsbeslut. De lever ett ganska bra liv, men är missnöjda över samhällsutvecklingens bristande inslag av civilkurage. De ogillar känslan av att de ska göra jobbet medan byråkratierna fortsätter utfärda dekret som begränsar tjusningen med samma jobb. Ännu färre vill bli heltidsarbetande skogsentreprenörer och de potentiella byråkratierna blir ännu fler medan vi fortsätter våra samtal under semestern om det förfärliga i att landskapet växer igen.

” Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? ”

Vi är många som skriker i kör att det saknas resurser till sjukvården och framför allt till alla drabbats av exempelvis ohämmad ökning av psykisk ohälsa. Är det meningen att ett samhälle ska administreras sönder av regler samtidigt som allt färre utför ett ”riktigt” arbete den lagliga vägen, undrar de praktiserande entreprenörerna förtvivlat. Allt färre tilltalas av att bli bönder, skogsägare, yrkesfiskare, gruvarbetare eller trädgårdsmästare. Kanske för att arbetet uppfattas som alltför slitsamt. Jag blev helt slutkörd efter några lass med skottkärran på min egen tomt under semestern. Istället bänkar vi oss framför datorn när höstmörkret definitivt tränger undan sommarvärmen och framåt hösten stoppar vi i oss vitaminer eller rentav sömntabletter och undrar varför mänskligheten blivit så deprimerad? Den praktiserande entreprenören som aldrig slutar vara ute i naturen påförs ytterligare myndighetsbeslut samtidigt som den offentliga debatten kräver mer resurser för insatser mot den psykiska ohälsan. Under tiden fortsätter sly och småbjörk att växa runt min tomt som påminnelse om att de sista bönderna i min hembygd packat ihop samtidigt som tillväxten i naturen är lika hög som alltid. Enda skillnaden är att ingen säger sig ha tid att sköta naturen och tämja växtligheten eller i övrigt skapa sin försörjning i jordnära yrken.

Jag får ibland telefonsamtal från de praktiserande entreprenörerna som undervisar mig hur svårt det är att få lönsamhet i jordbruket eller fisket, i åkeriet eller i verkstaden. Alla dessa enmansföretag som i allmänhet jobbar nära naturen fick visserligen lättnader när jobbskatteavdraget och ROT- avdraget infördes. De hyllar de lägre arbetsgivaravgifterna för ungdomar och kände ett litet stöd under åtta år med Alliansregeringen. Men ofta tycker de att ett handlingskraftigt uppdrag återstår. Det handlar både om att vårda naturen mer långsiktigt och att ta bort onödig byråkrati. Både att förstå naturens egna drivkrafter och att rensa upp i saker som hindrar utveckling. Ofta slår det mig att entreprenörerna knappast kräver avskaffande av lagar och regler. De bara tycker att de regler vi ska ha ska vara möjliga att uppfylla. Ska något vara förbjudet ska polisen ha resurser att utförda sanktioner och rättsväsendet ha möjlighet att utförda påföljd. Ska det ske inspektioner och myndighetsutövning så ska det stå i proportion till frågans art.

SKICKA UT BYRÅKRATERNA PÅ RÖJNINGSUPPDRAG
Ibland slås jag av idéen att skicka ut administrerande biologer, dvs alla anställda på Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Tillväxtverket, Havsmyndigheten och Sveriges alla länsstyrelser på jobb i skogen, på en bondgård, på en fiskebåt eller i en grustäkt med uppdraget att helt enkelt jobba där. En slags mulleskola på heltid med uppdraget att försörja sig på vad skog och mark ger. Och göra röjningsuppdrag!

När jag försöker sammanfatta sommarens alla upplevelser och sammanföra dem med synpunkter från alla telefonsamtal från frustrerade entreprenörer slår det mig att Sverige och säkerligen en del andra nationer sitter fast i ett dilemma. Vi överskattar planeringsbehov och underskattar individuella drivkrafter. Jag vet att det mest låter som politisk retorik. Vi människor verkar ha svårt att ta till oss naturens potential eller ytterst människans innovationskraft. Om vi istället ägnar oss åt att planera fram de regler som ska gälla när markägaren gett upp, bonden slagit igen och de sista entreprenörerna kramats ihjäl av byråkrater så missar vi två saker. Vi får dels svårt att skapa tillväxt och vi får dels svårt att klara av uppgiften att göra skiftet mot ett mer klimatsmart samhälle. Om vi hela tiden missar potentialen i naturen, tränger tillbaka de människor som inser möjligheterna och ersätter dem med administrerande biologer då tar vi en stor risk. Vem eller vilka ska bryta mönstret ?!

” I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror.

Några aktörer behöver stega fram och ta initiativen som leder till storskaliga röjningsprojekt på våra igenväxta marker eller offensiva investeringar i nya innovationer i jord- och skogsbruk. Varje nyponbuske och varje grässtrå på min tomt fortsätter att växa, oavsett vad vi bestämmer oss för. Om alla andra gräsmattor och alla andra ängar, hagar och skogspartier får växa utan att människan tämjer naturen så uppstår ingen katastrof genast. I längden är det ohållbart att fortsätta se på när naturen gör sig själv till en vildvuxen nationalpark utan biologisk produktion samtidigt som världen skriker efter fossilfria bränslen och efterfrågar industriprocesser utan konstgjorda råvaror. Människan måste ta initiativ- både för att tämja naturens vildvuxenhet och för att omsätta dess resurser till användbara varor för försörjning och njutning. Annars blir vi fattiga!

Avslutade semestern med besök i resterna av 1800- talets Hälsingland. De gamla Hälsingegårdarna som innehåller fantastiska takmålningar i jättelika festlokaler vittnar om en välmående landsbygd. Linet och skogen drog in inkomster som omsattes i kulturyttringar av olika slag. Idag vallfärdar människor från utlandet för att ta del av världsarvet Hälsingegårdar. De resliga gårdarna och den attraktivitet som idag skapats kring orter som Järvsö och Alfta visar att det går att modernisera ett samhälle genom att ta tillvara och kommersialisera våra naturresurser. Detta pampiga kulturarv kan knappast utvecklas utan att aktiva människor röjer sly och håller landskapet öppet.

ON THE VALUE OF LAND- EN ANNAN PRISLAPP PÅ NATURRESURSER
Under de senaste åren har jag haft en del utbyte med forskaren Stefan Hellstrand i bland annat dessa frågor. Han menar att ineffektivitet i basnäring och inom industrin som vi kan avläsa i statistiken har sin grund i en felaktig prislapp på naturresurser och framför allt bristande förståelse för vilka värden som betande djur åstadkommer via mjölk, kött och övriga livsmedel. Han menar att Sverige halkar efter i exempelvis klimatarbetet genom att vi utarmar landsbygden. I morgon presenterar han sin doktorsavhandling On the Value of Land vid Mälardalens högskola i Västerås. Hoppas att hans avhandling kan bli en vändpunkt för hur vi väljer att förhålla oss till naturens resurser. Naturresurser ska tämjas och kommersialiseras, inte skyddas.